För många elever var dansen på skolgympan något hemskt. Någon snubblade över sina egna fötter, någon försökte gömma sig längst bak i salen och någon stod helt stilla och väntade på att lektionen skulle ta slut. Själv hade jag tur, jag dansade redan på fritiden och kände mig trygg i dansstegen. Men jag såg hur obekväma mina klasskamrater var och det fick mig att fundera: är det verkligen så svårt att dansa, eller handlar det mest om modet och att våga släppa taget?

Dans kan beskrivas som rörelse till rytm och musik, och i själva verket kan nästan varje rörelse bli en dansrörelse. Att kunna dansa handlar inte bara om att följa en koreografi, utan att ha förmågan att röra kroppen till musiken och samtidigt kunna uttrycka sig känslomässigt och kreativt. Alla bär på den förmågan, även om det ser olika ut. En del kan kanske inte göra det så bra, och alla tycker inte om det, men det är fortfarande dans.

För mig har dans alltid betytt glädje, kreativitet och gemenskap. På gympan blev det däremot ett test som många oroade sig för. Det som skilde dansen i skolan från fritiden var inte stegen, utan känslan. För att kunna dansa behövs självförtroende, och det är just det som många saknar. Man kan alltid lära sig tekniken, men utan mod blir rörelserna och dansen fel. Dans handlar inte om perfektion, det handlar om passion.

Dans är ett sätt att uttrycka sig utan att använda rösten. Det kan vara konst på en scen, en tävlingssport, eller bara ren glädje. I grunden handlar det inte om perfekta steg, utan om modet att låta kroppen tala. Dans är inte bara personligt, utan den bygger också gemenskap. När människor dansar tillsammans, oavsett var det sker, uppstår en samhörighet som är svår att beskriva med ord. Dansen blir som ett språk som alla förstår, oberoende av ålder, bakgrund eller erfarenheter. 

Ofta dansar man tillsammans med andra och när man känner sig trygg i dansen vill man gärna visa den för andra. Ett uppträdande handlar inte bara om rörelserna, utan om att förmedla en berättelse eller en känsla till publiken. Varje dansstil använder sig av specifika rörelser och ansiktsuttryck för att berätta historier. Därför blir dans för oss människor ett sätt att befria starka känslor, som glädje, sorg eller ilska, och omvandla dem till rörelser.

Många vuxna brukar säga: “Jag kan inte dansa.” Men är det verkligen sant? Alla kan röra sig till musik och lära sig något nytt, även vuxna. Det är aldrig för sent. Det är inte benen som hindrar oss, utan våra egna tankar. Vi måste våga misslyckas på vägen. 

Vad betyder det egentligen att “misslyckas med dans”? Dans är inget prov, och ingen får minuspoäng för fel fot. Det enda som verkligen kan gå fel är att inte känna musiken och att låta bli att delta. Även de minsta rörelserna räknas. En fot som stampar i golvet är också en form av dans.

Ändå tvekar vi. Nu lever vi i en tid där allt kan filmas, spridas och läggas ut på sociala medier. Det gör oss ännu mer rädda för att skämma ut oss. Vi dansar inte för att det känns bra, utan oroar oss för hur det ser ut. Dansen behöver inte synas på film, den är till för oss själva.

Alla kan dansa, men alla gör det inte på samma sätt. En del dansar för applåderna, andra bara för att överleva en skolgympalektion och några för att röra på sig och känna av musiken i kroppen. Dans handlar kanske inte om vad kroppen gör, utan vad man själv vågar. Så kan alla dansa? Absolut. Men den verkliga frågan är: kommer du att våga göra det?

Andreea Marca