I helgen hörde jag två av mina bekanta jämföra sina föräldrar. En av dem klagade över att hon tycker att hennes föräldrar är för överbeskyddande medan den andra tyckte att det skulle vara hur bra som helst om han skulle få ha överbeskyddande föräldrar. 

Det fick mig att tänka på hur de flesta tonåringar inte är nöjda över hur sina föräldrar beter sig och tycker att de borde bry sig mindre om sina barns liv medan en del skulle göra vad som helst för att ha en förälder som bryr sig. 

Det är synd att vissa barn växer upp utan att veta hur det känns att vara omhändertagen och älskad. Det som är värst är att det ofta syns tydligt vilka av dem som har gjort det, eftersom de gör det klart för andra att de inte tror att man behöver vara snäll eller ta hand om andra. 

Ingen föds elak. Det är något man blir utan rätt uppfostran och rätt hem att komma hem till. Sedan när de barn som inte haft den lättaste uppväxten blir tonåringar märks det att de inte bryr sig om vad som händer med deras liv eller om de väljer fel bana i livet. Detta har jag sett med egna ögon.

Man inser ju äldre man blir att man aldrig är nöjd. Fast man har en sak vill man ha en annan, när man köpte något fanns det en bättre version någon annanstans och samma sak är det med de tonåringar som gärna skulle byta ut sina föräldrar mot någon annans som är mycket “coolare” och mindre strikta.

Alla tonåringar lever i en bubbla tills de plötsligt inte är tonåringar längre och inser hur mycket de skulle ha uppskattat sina föräldrar och att de kanske inte lät en vara ute sent alla kvällar. 

Det jag tänkte på mest i helgen då jag hörde konversationen mellan de två var att det var synd om honom som var tvungen att höra på då hon stod och klagade på att hennes föräldrar är alldeles för överbeskyddande då vi innerst inne vet att hans föräldrar inte verkar bry sig alls om vad han gör, eller det är i alla fall uppfattningen vi fått.

Både jag och han försäkrade henne om att det är okej att ha överbeskyddande föräldrar och att de bara menar väl, vilket är konstigt, för det borde väl varit tvärtom. Det borde väl varit hon och jag som försäkrade honom om att hans föräldrar innerst inne nog bryr sig. 

Men så här är det med dagens ungdomar.  

Jag skonar inte mig själv, klart jag har klagat på mina föräldrar någon gång men det jag menar är att det nästan har blivit normaliserat att ungdomar ska få göra vad som helst nuförtiden utan någon vuxen som säger till. 

Min mening är att man inte ska underskatta sina föräldrar, de vet inte heller hur allting fungerar eller vad som kommer hända imorgon. 

Jag tycker att alla barn förtjänar bra föräldrar. Alla barn vill innerst inne känna sig trygga och veta att de har ett hem där de är välkomna. Alla barn vill kunna berätta om sin dag eller fråga om råd vid livets motgångar, men tyvärr är det för många som lever just utan allt detta. 

Därför ska vi barn och ungdomar vara tacksamma för det vi har, för man vet inte var man egentligen skulle ha kunnat hamna eller i vilken familj man skulle ha kunnat födas in i, och man vet speciellt inte när allt plötsligt kan slitas ifrån en. 

Så ta inte era föräldrar för givet, det är deras första liv också.

Lydia Engelqvist