När jag var fem år flyttade vi till en liten stad i Finland som heter Närpes. Med kunskapen av ett förskolebarn kunde jag varken språket eller hur samhället fungerade här. Jag kom till Närpes den femtonde maj med min bror och farföräldrar och året var 2008, en spännande resa för en femåring. Resan från mitt hemland Vietnam till Finland var otroligt spännande, det var första gången jag fick åka flygplan, jag visste inte vart vi skulle men det spelade ingen roll. När jag kom till det mystiska landet Finland blev jag välkomnad av massor främlingar, ingen aning om vem de var. Det visade sig vara mina släktingar som jag inte visste om. Jag var van med min bror och farföräldrar, tydligtvis hade jag en större familj än vad jag trodde.
När jag gick i förskolan fick vi en uppgift att rita vår familj. När jag blev klar med teckningen gav jag den till min förskollärare Monica, hon blev chockad. Jag hade ritat hela min släkt som jag visste om då och inte endast min familj som jag bor med. Begreppet familj har en annan betydelse för mig än mina klasskamrater och lärare. Familj är ett skyddsnät för alla som tillhör den även om du inte genetiskt släkt är kan du fortfarande tillhöra skyddsnätet. Ett exempel är några vänner i min brors ålder, de är en del av vår familj, vi hjälpte dem att interagera med samhället och nu har äter vi tillsammans på släktträffarna.
Det blir en kulturkrock när jag berättar om min familj och mina släktingar. Före pandemin åt hela släkten mat tillsammans en gång om månaden, vilket var chockerande för de flesta av mina vänner. De berättar att de inte ofta träffar sina släktingar och endast då det är något speciellt som kalas eller en högtid. I artikeln “Väljer att dela sin historia med alla” publicerad 29.10.2018 på Vasabladet skriver Leila Arnautovic om Negra Efendics historia om hur hon som elvaåring flyttade till Sverige. I Arnautovics artikel berättar Negra Efendic om när hon var yngre besökte hon sin mormor ofta och åt massor av mat och det kan jag relatera till. Varje gång jag åker till en av mina släktingar blir jag bjuden på mat. Att äta tillsammans har alltid varit en stor del av vår kultur, nu lagar vi både asiatisk och svensk mat vid våra släktträffar. I artikeln berättar Efendic om att hennes familj både firar jul och bajram, att välja det bästa av två kulturer och uppleva dem med nära och kära. När maträtterna är från båda kulturerna känner jag mig som hemma. Efendic berättar även i artikeln att hon känner att hon hör hemma i ett mångkulturellt sverige och jag känner likadant. Jag hör hemma här i Finland, jag har ingen aning om hur språket och samhället fungerar i Vietnam, mitt hemland har nu blivit ett mystiskt land.
Bland mina vänner har jag alltid känt mig välkommen. Jag har inte blivit utsatt för mobbning eller rasistiska kommentarer. Nu och då hör jag stereotypiska och rasistiska kommentarer när invandringen har ökat i Närpes. Jag tar inte åt mig de rasistiska kommentarer och inte heller reagerar jag på dem. En kommentar utan reaktion är bara en kommentar, det har jag lärt mig från erfarenhet. Det är även inlärd i min familj att inte reagera negativt i situationer när du är bland människor, något som delvis är likt den finska kulturen. Du ska hålla in känslorna tills du är hemma. Detta framstår som en negativ egenskap men jag är någorlunda av en annan åsikt. För att överleva i en flod av stereotypiska och rasistiska kommentarer kan du inte reagera, det finns inget sätt att “vinna”. I Bille Siréns krönika “Så fungerar strukturell rasism” publicerad på Hufvudstadsbladet 27.8.2020 läser vi om hur George från Sydsudan utsätts för rasism enbart för hans hudfärg. I krönikan berättar Sirén om hur George alltid ler även när han utsätts för rasism. George ger inte en reaktion till de rasistiska kommentarer för att överleva floden. Att ge ifrån sig en reaktion ökar deras vilja att fortsätta men även om du inte ger ifrån dig en reaktion fortsätter de tills de bryter dig.
Mitt modersmål är svenska, man skulle tänka sig att vietnamesiska är mitt modersmål men jag kan faktiskt inte alls skriva eller läsa på vietnamesiska. Mitt modersmål borde vara vietnamesiska, jag är omgiven av en stor familj som pratar vietnamesiska ändå har det svenska språket besegrat. En vanlig konversation med min mamma kan innehålla fem ord som jag inte förstår, det är lite sorgligt att inte förstå vad din egen mamma pratar om utan att fråga vad vissa ord och fraser betyder. Detsamma gäller för svenska språket, talspråk och dialektord är inte det lättaste att förstå. Ibland blir mina vänner chockade när jag inte vet betydelsen av olika fraser men med tanke på omständigheterna så är det väl en självklarhet att jag inte förstår. På ett sätt så har jag assimilerat mig till kulturen här, jag har övergett det vietnamesiska språket för att lära mig svenska språket. Det här är jag inte ensam om, flera av mina kusiner har övergett vietnamesiskan i hopp om att lära sig svenska. Idag ångrar vi alla det, vi borde åtminstone pratat med varandra på vietnamesiska för att behålla språkförråd.
De sociala relationerna jag byggt upp här i Finland är ett av mina värdefullaste egendom, likadant är det för Efendic skrivs det i Arnautovics artikeln. Mina vänner har en stor betydelse i mitt liv, utan de skulle jag inte ha lärt mig språket, kulturen och normer. Jag blev välkomnad av nya klasskamrater och lärare när jag började förskolan i Pjelax skola. Pjelax skola var platsen där jag påbörjade integrationen samtidigt som assimilationen. Jag måste erkänna att jag frivilligt övergav en del av min kultur när jag började högstadiet. I högstadiet handlar det om att passa in och jag som redan ser annorlunda och har en utländsk bakgrund vill passa in mest av allt. Främst övergav jag språket men även massor tid för att passa in, jag slutade komma på släktträffarna, umgicks mindre med mina kusiner och prioriterade att festa som är väldigt normaliserat här i Närpes. I gymnasiet var skolarbetet massor men känslan av utanförskap minskade, jag öppnade upp mig och min kultur till mina vänner och blev accepterad. Nu vet jag att även om jag är en människa med mångkultur passar jag in här bland vänner och familj.
Enligt min åsikt är den kollektivistiska kulturen mer givmild än den individualistiska kulturen, även en viss forskning har bevisat detta. Min pappa skämmer bort mig, man kan kalla mig pappas flicka. Han ser alltid till att jag får det jag begär till en viss grad. Ett exempel är kläder, vi båda gillar att köpa kläder online och det är ofta han som står för betalningen. Han har lärt mig självdisciplin så jag anser inte mig själv som bortskämd men när de flesta hör att han köper kläder och dylikt till mig antar de att jag är bortskämd. Jag tror det är frågan om kulturskillnader. Jag kan be om pengar men det betyder inte att jag ber om pengar så fort jag ser något jag vill ha. Jag vill för det mesta betala saker själv men pappa insisterar. Pappa har lärt mig att värdera andra också, att tänka på dig själv leder ingen vart. Att lyckas och inte ha någon att dela glädjen med är inte värt det. Han har lärt mig också grunden för artighet såsom att hjälpa andra utan att förvänta något i gengäld, vara trevlig och hälsa på andra och främst att inte vara snål. Dessa egenskaper har jag tagit med mig och är en del av vem jag är idag.
Idag känner jag att Finland är mitt hem, här är mitt liv med familj och vänner. Jag kan språket och hur samhället fungerar här. Jag är en individ med värderingar som i sin tur styr tankesätt och livsstil precis som alla andra individer. Din uppväxt formar grunden för den du är men du bestämmer hurudan människa du är. När jag flyttade hit var jag fem år gammal, nu är jag arton och har mer kunskap. Jag är tacksam för mitt liv här i Finland som invandrare.
Ngoc Luu