Mitt namn är Malin Mickelsson och jag går för tillfället tredje året på läkarprogrammet vid Umeå universitet (förra året pratade jag om hur studierna ser ut i Umeå, som man kan läsa här). Som jag nämnde tidigare är yrkesmöjligheterna många som läkare, man behöver inte bara jobba kliniskt (d.v.s. med patienter) vilket många tror. Därför tänkte jag denna gång berätta om vilken väg jag själv valt, utöver den kliniska biten och varför.

För ungefär 1 år sedan bestämde jag mig för att börja forska. Forskning var inget som jag någonsin trodde jag skulle hålla på med, mest för att min syn på forskning var felaktig under gymnasietiden. Varför kommer man då plötsligt på att forska kan man därför fråga sig.

Under hela min tid på Närpes gymnasium var jag extremt nyfiken på människokroppens funktioner och hur olika sjukdomar kan uppkomma. Att utbilda sig till läkare var därför ett naturligt val, med tanke på att jag ville lära mig ALLT om människokroppen.  Då visste jag dock lite om en läkares vardag. Ganska snabbt fick jag konstatera att för det första; en läkare må kunna mycket om människokroppen, men i kliniska sammanhang fokuserar man sällan på små detaljer eftersom det sällan är relevant för varken diagnostik eller behandling  och för det andra är det ganska många saker som ännu inte kan förklaras med dagens kunskap. Ny medicinsk kunskap är väldigt centralt bl.a. för att förbättra diagnostik, terapirekommendationer och utveckla nya läkemedel och därmed kunna erbjuda bättre behandling, men man behöver också fortsätta bygga grundläggande ämneskunskaper.

P.g.a. min ständiga nyfikenhet och  en önskan att hela tiden få mer detaljerad kunskap inom ett specifikt område ledde det till att jag ville börja forska. Min bild av forskaren som tillbringar hela sin dag stirrandes i mikroskopet på några simmande bakterier och inte kommer fram till något är numera aningen redigerad. Visst, jag är en del på labbet (men hur mycket beror på typen av forskning och om man är nybörjare eller inte). Det är även sant att forskning är en väldigt långsam process som testar ens tålamod ofta.. Men att få para ihop ny kunskap från labbresultaten med kunskap man redan har inom området är en fantastisk känsla. Det är även denna känsla, av att hela tiden få fördjupa sig inom ett intressant område,  och förhoppningsvis (om man nu lyckas) kunna bidra till användbar  medicinsk kunskap som slutligen fick mig att ändra min åsikt om forskning.

Här har jag samlat in blod från mina kollegor för att testa om min metod fungerar. 

Här pipetterar jag ut i brunnar för att kunna analysera aktiviteten av ett fettspjälkande enzym

Min forskningsresa började tack vare forskaraspiranterna som är till för studerande på medicinska fakulteten med forskningsintresse (mer info om detta här). Många studerande använder detta som ett första steg in i forskningsvärlden och sedan kanske för att bli doktorand, vilket även är min tanke. Dessutom har jag också valt att börja jobba med att undervisa bl.a. läkar- tandläkar-, logopedstuderande inom anatomi. Detta eftersom många forskare undervisar en hel del, vilket jag också hoppas kunna göra i framtiden.

På jobbet, där jag undervisar i anatomi.

Forskning  – från grundläggande kunskap till ny användbar kunskap

Vad menar jag egentligen med lyckan att få ny information från labbet till faktiskt användbar information? Jag tänkte därför visa ett kortfattat exempel på hur man med redan känd kunskap inom området och en hypotes kan bidra till bl.a. nya läkemedel. Exemplet nedan är grunden i min handledares pågående forskningsprojekt, och även mitt sommarprojekt grundar sig på samma grundläggande ämneskunskaper.

Man börjar alltså med känd kunskap, i detta fall ligger fokus på ett centralt enzym i fettmetabolismen (LPL på bilden). Enzymets uppgift är att bryta ner fettet som transporteras i lipoproteiner i blodet (chylo och VLDL på bilden) till beståndsdelar som kan användas av perifer vävnad. Det finns flera olika faktorer (inhiberande och aktiverande) som påverkar enzymet. Med hänsyn till detta kommer aktiviteten av LPL vara en begränsande faktor i cellernas tillgång till fett och därmed graden av ämnesomsättning. Man vet också att det finns flera sjukdomstillstånd som påverkar enzymsystemet. Man tänker sig också att det har en roll vid hjärt- och kärlsjukdomar. Man kan då vidare fördjupa sig i  känd kunskap till att sedan försöka utveckla läkemedel som påverkar enzymsystemet. Detta görs bl.a. med hjälp av djurförsök. Läkemedelsutvecklingen är dock en lång process, men detta är ett exempel på hur man går från att ha grundläggande ämneskunskaper om ett enzym till möjlig medicinsk nytta, vilket enligt mig är en extremt spännande process.

Bildkälla: http://lipigon.se/page/cardiovascular. (Hämtad 22.01.2019)

Mycket arbete ligger såklart bakom ens framgångar och det är väldigt givande, men såklart är det också nödvändigt med återhämtning för att orka i det långa loppet. Forskning är inte samma sak som att kunna läsa alla böcker jag har i famnen (översta bilden) pärm till pärm, inte heller läkarstudier fungerar på det sättet, även om man läser mycket och tar in mycket information.  Nedan är en bild från när vi läkarstuderande firar att vi är klara med det mest teoretiska i utbildningen  och går ut på klinik till våren.

Foto: Erik Flinth.