I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt.
Här har studerande inspirerats av Shaun Tans ”Det röda trädet”.
Vi inleder med Medina Söderlunds dikter:
Oundviklig ilska
Mörker tar vid
Glimten i ögat
Du går förbi
Lämna mig inte ensam här
Hängandes
Svettandes
Kravlandes tillbaka
Till det som en gång var
Då det bara är jag som är kvar
Trots regnet
Trots stormen
Trots blixten som slår
Är framtiden fortfarande vår
Det är bara så att
Då mörkret faller plats
Då, min vän, tar ljuset sats
***********
En annan diktare önskar vara anonym:
Vem är jag.
Vem är jag?
Finns det någon lag,
som säger hur jag ska vara
Hur vet jag om jag vill vara en Peter eller en Klara?
Ingen bryr sig om mig,
eller det är iallafall så det utspelar sig
Mamma, pappa, bror eller syster
Alla pratar hela tiden om att jag är så dyster
I huvudet snurrar många tankar
Vem är det mitt hjärta för bankar?
Flicka, pojke, hund eller katt
Andras kommentarer gör att jag får fnatt
Det är tungt att inte veta
men ännu värre att inte veta var man ska börja leta
När jag vet borde det kännas bra
Och innerst inne hoppas jag att det sker idag
Ljuset kommer komma
och min personlighet kommer då blomma
Som ett ståtligt träd, finast av alla
Mina löv kommer aldrig falla
Ljuset i tunneln var är du?
Saknad mening i livet
känns som alla tar mig för givet
Kämpa för att vakna
är det någon som kommer mig sakna
Ljuset i livet är borta
Dagarna känns inte längre korta
Allt går i slowmotion
klarar inte av att visa en enda emotion
terapeuten säger det kommer bli bra
men jag tror det endast var någonting hon bara sa
för att få mig att fortsätta kämpa
mediciner jag tar för att ångesten dämpa
Ljuset i tunneln var är du
Jag behöver verkligen dig just nu
Då jag ser dig kommer jag stiga
Äntligen få sluta kriga
Kriga mot mig själv och mina tankar
Lyfter upp båtens ankar
Seglar iväg mot nya äventyr
Får se vart kosan styr
Framför mig jag ser ett träd, stort och rött
Det känns som om jag pånytt blivit född
Jag har hittat mig själv
Skönare känsla än att bada i en älv.
Ensam
Vissna löv runt om mig
Jag känner att jag inte är okej
ensam i min säng
Saknar kompisgäng
Ingen vet något
om mig, eller hur länge detta pågått
Fast i samma banor
Självskadande ovanor
Känner inte igen mig
Om jag vill bli kille eller fortsätta vara tjej
Hjärnan och hjärtat är inte överens
Minns inte hur lycklig känns
Håll ut är det jag får höra
Men alla säger det bara för att smöra
Ingen bryr sig egentligen på djupet
Känns som jag faller ner för stupet
Om man faller kommer man till slut landa
Och förhoppningsvis få tillbaka min levnadsanda
Landa på ett stort träd som växt under mig
med röd färg och som bara fortsätter resa sig
*****
Jacqueline Reet har också skrivit dikter:
Dikt 1
Flicka med färglöst liv.
Hon orkar inte med det
En och samma sak varenda dag.
Tills en dag
Ändras det med något underligt
Ett färggrant träd
Med röda blad
Först litet men sedan stort
Nu är det inte så färglöst mer.
Dikt 2
Flicka lilla var ej ledsen.
Du är inte enda i stunden.
Ingen av oss mår bra i karantän
Ingen av oss stannar där
Vi flyger och reser i drömmarna
Drömmer om det vi saknar.
Ett litet träd
Det lyser i våra själar
Om saknad
Det lilla röda trädet är vårt hopp
Om att en dag
Blir det bättre
Om en dag där vi inte behöver vara inlåsta
Om ett bättre liv
Ett rött litet träd lyser i oss alla för saknad
För det vi förlorat.
Dikt 3
Liten flicka
Drömmer om något annat
Ett liv med mera i sig
Inte behöva göra samma sak
Om och om igen
Men när ett litet rött träd dyker upp
Då ändras saker
Hon får hopp om en bättre framtid
Om någonting som väntar sig framför henne
Hon behöver inte vara rädd längre
För hon har funnit det som stals:
Hennes hopp
*****
Natascha Yli-Valkama har skrivit en novell inspirerad av Shaun Tans bilderbok:
Det röda trädet
Det värsta jag visste var spindlar, förr var jag så rädd för dem att jag alltid varje kväll var tvungen att dammsuga varje hörn av mitt rum för att säkerställa att det inte fanns några där. Jag drömde mardrömmar där jag kunde se mig själv sova i min säng, som om jag var fastklistrad på taket och såg nedåt. Jag såg spindlar, oberäkneligt många av dem, krälandes i mitt hår och över mitt ansikte, ibland trodde jag till och med jag hade någon slags utomkroppslig upplevelse och att spindlarna på riktigt krypte över mig medan jag sov. Men det var förr, nu drömmer jag inte längre.
Nuförtiden känner jag mig tom och orklös, jag känner inga rädslor men inte heller någon glädje, det känns bara tomt inom mig. Återkommande gånger finner jag mig stirrandes i taket eller väggen och märker att flera timmar har gått fastän det bara känts som sekunder eller några få minuter. Ibland går dagarna förbi lika snabbt som det går att blinka och ibland känns en dag så oändligt lång, som om tiden skulle ha stannat och jag lever flera år fast i samma ögonblick. Mitt liv är annars bra, mina föräldrar är fortfarande dödskära i varandra efter 20 år som gifta, min bror bor i Spanien med sin flickvän och hälsar på nån gång om året, jag har till och med en hund som heter Ludde och brist på vänner har jag verkligen inte heller. Ändå känns det som att jag är helt utanför och annorlunda. Som om jag skulle vara fast i en flaska under vattnet och alla jag känner skulle vara havet runt om mig, jag ser dem och de ser mig men vi får aldrig en verklig kontakt med varandra, för jag är instängd och glas väggarna skiljer oss åt. Min mamma säger jag är deprimerad, men det vet jag att jag inte är, jag har ingen anledning att vara det.
Minnen av glädje eller av några känslor överhuvudtaget bleknar mer och mer bort, jag kommer nästan inte ens ihåg hur det känns när man gråter eller skrattar. Jag har aldrig dock varit en känslosam person men inte kunde jag hålla mig för skratt när min kompis Erik berättade sina sjuka historier, nu de få gånger jag ser mina kompisar och hör honom berätta något pressar jag fram ett så onaturligt och oäkta skratt, för jag tycker inte de är roliga längre. Mina vänner har börjat fråga mer sällan om jag vill hänga med dem, för jag svarar ändå nästan alltid nej, de enda gångerna jag svarar ja är när mamma tvingat mig. Jag passar inte in i det gänget längre, jag passar inte in någonstans, jag är helt enkelt ensam. Frågan “Vad är meningen med livet?” är en så otroligt löjlig fråga, men jag söker ändå konstant svar på den, “Vem är jag och vart är jag påväg?”, hur mycket jag än funderar över detta finner jag inget svar som ger mig någon slags frid. Det enda logiska är att allt är helt meningslöst.
Jag vaknar upp i sängen och sätter mig upp blixtsnabbt. Jag märker hur hårt jag andas. Jag rör mig själv i ansiktet och håret, varför vet jag inte. Jag hade precis vaknat upp från min första dröm på tiotals månader, och det var den konstigaste, läskigaste och vackraste drömmen jag haft i hela mitt liv. Jag valde att snabbt skriva ner drömmen på ett papper med hjälp av stödord så jag inte skulle somna om och glömma bort den. Sitta, träd, spindlar, rött, träd, växa, snabbt och regnbåge. Jag stirrade på orden någon sekund men jag var så trött att jag valde att lägga mig ner istället för att sitta, men då somnade jag om igen. När jag vaknade igen tidigt på morgonen letade jag snabbt upp pappret för att gå igenom drömmen igen. Drömmen börjar med att jag satt högt uppe i ett träd, trädet hade inga blad och såg grått och dystert ut. Jag börjar klättra neråt men råkade bryta en kvist som ledde till att jag föll ner och ur den brutna delen av kvisten föll oändligt med spindlar ner på mig. De krälade i mina ögon, i min mun och i mitt hår och jag kunde inte skrika eller röra på mig. Plötsligt var spindlarna borta och framför mig fanns endast halva trädet kvar, det var kluvet uppifrån och ner, trädet hade varit helt i hålet och endast haft ett tunt lager träd runt som hållit det ståendes. Jag gick närmare och i botten på trädets grund fanns en liten växt med röda blad som snabbt började växa uppåt. Växten hade nu en lika tjock rot som trädet hade tidigare och var lika högt. Växten hade en majestätisk krona av röda blad som såg mjuk och len ut. Plötsligt satt jag uppe i det nya trädet igen och beskådade den vackra naturen runt omkring med hundratals likadana träd som hade kronor i alla regnbågens olika färger.
Jag gick ut ur mitt sovrum till köket efter jag tänkt över drömmen. Mamma stod och kokade te och mitt på matbordet fanns en växt. Jag lämnade stirrandes på växten och insåg den liknade trädet jag sett i min dröm väldigt mycket. Mamma försökte fråga mig någonting men jag kunde inte sluta stirra på den röda växten mitt på vårt matbord. Jag frågade mamma varifrån hon köpt växten och hon svarade med att det var en kollega på jobbet som gett den till henne. Jag gick över till mamma och kramade henne. Jag visste inte hur jag skulle förklara att denna kram är på grund av växten som står i vårt kök, men jag skulle iallafall försöka.