Kära abi-21
Ni har snart levt ett år av era liv i det undantagstillstånd som pandemin orsakar. I går skulle ni ha haft era sista lektioner tillsammans i skolan och vi lärare skulle ha fått säga tack och hej öga mot öga. I dag skulle ni ha fått klä ut er och skråla ”ABI, ABI, ABI” för att sedan dra vidare ut på kryssning och fest. I morgon skulle ni ha gått in i en ny period med läslov och hemmastudier, som ett avbrott från de sista hektiska dagarna i skolan.
Det är så mycket som skulle men som inte blir just nu.
Jag förstår om ni är trötta på allt. Någon kanske säger åt er att ni inte ska klaga och att många andra har det mycket värre. Att tidigare generationer minsann har upplevt och genomgått betydligt farligare saker. Visst kan det säkert vara så, men vi lever alla med våra egna perspektiv och referensramar. Penkis, lastbilsflak, skoj, fest och kramar är viktiga saker för mången abiturient. Ta er rätten att vara ledsna och besvikna om det känns så. Sucka eller svär eller gråt ut mot någons axel om det behövs, men klara också av att släppa och gå vidare.
Det är nämligen så att världen väntar på er.
Den väntar med nya människomöten och spännande miljöer och stora fester. Den väntar med utmaningar som modigt ska antas och gåtor som finurligt ska lösas. Den väntar med värme och närhet och kramar och människomyller och resor och glitter. Vi vet bara inte när vi får ge oss ut i denna värld och det gäller att hitta tålamodet att vänta på den. Håll ut!
Tack för alla stunder tillsammans i skolan och via skärm. Lycka till med allt som väntar på er.
Jag kommer att sakna er!
Ia
