Tänk er små barn, små barn som springer runt och leker tillsammans, de ser ingen skillnad på varandra, ja i vissa fall kanske de ännu inte vet om de är flicka eller pojke. Även jag som barn såg ingen skillnad på om jag till exempel lekte med flickorna eller med pojkarna. Men redan då på den tiden började mans- och kvinnoidealen målas upp när jag som liten ofta fick titeln ”pojk-flicka” eftersom jag var en ivrig flicka som tyckte om att föra mycket liv och springa runt och utforska och ibland kanske till och med slog upp något sår eller liknande. Nåväl det gjorde ju ingenting, nästa sak som öppnade ögonen på mig var när det i skolan började delas ut olika uppgifter beroende på om man var pojke eller flicka, till exempel när det var något tungt som skulle bäras eller flyttas eller någonting som skulle byggas var det pojkarna man sökte och när det skulle fixas med pynt eller när något skulle sys frågade man flickorna. Jag blev väl lite irriterad eftersom jag inte alls tycker om eller är speciellt duktig att sy och jag kan väl lika gärna bygga eller lyfta jag med, eller?

Men det var först när jag kom upp i tonåren som jag fick höra saker som gjorde mig upprörd på riktigt. Jag fick lära mig att även fast jag och min manliga kompis skulle gå exakt samma utbildning och senare få exakt samma jobb skulle han tjäna mer än mig, jag och mina vänner fick sexistiska kommentarer av bland annat lärare, jag fick höra om hus i Indien där flickor i min ålder blev våldtagna varje dag för att någon skulle tjäna pengar på dem, och ja till och med här i Österbotten i min egen omgivning visade det sig i och med ”metoo”-rörelsen i slutet av förra året vara ett allmänt problem med sexuella trakasserier och diskriminering. Jag är feminist, för det är väl självklart att sådant här inte borde finnas och det är väl ännu mer självklart att vi borde ha en jämlik värld för alla.

Det här att säga att man är feminist väcker olika sorters känslor hos olika människor. Att feminism väcker negativa känslor eller upprör folk tror jag ofta beror på okunskap om vad feminism innebär. Jag läste till exempel för någon dag sedan artikeln Bianca Ingrosso: ”Jag är ingen feminist”, en artikel publicerad på Aftonbladet.se 3.1.2018 skriven av Stina Dahlgren. Artikeln handlar om två svenska influencers, Bianca Ingrosso och Alice Stenlöf och vad de tillsammas diskuterat i sin gemensamma pod som just denna gång handlade om just ämnet feminism. De båda är influencers alltså sådana som påverkar människor och sådana som många ser upp till och för bådas del ofta unga kvinnor, därför tycker jag det är så synd att Bianca Ingrosso en person som även jag själv brukar titta på uttrycker sig så klumpigt och okunnigt. I frågan om Ingrosso är feminist svarar hon att hon inte är någon som hatar män och därmed inte är någon feminist, vilket hon motiverar med att hon anser att det till exempel gällade anställanden vid jobb handlar om vem som är mest kapabel för jobbet och inte vad personen har för kön eller att det för henne inte är viktigt att det på jobbet finns lika många anställda av båda könen. I detta uttalande visar hon tydligt att hon inte har en aning om vad feminism handlar om, för exakt de samma åsikter som hon har är feministiska åsikter, eftersom feminister inte alls är några manshatare utan vill precis som Ingrosso verkar vilja, bara ha jämlikhet mellan könen.

För att se vad feminism egentligen står för krävs endast en enkel sökning på Google. Om du googlar ordet ”feminism” kommer det genast upp många sidor på vilka det står ungefär samma sak. Jag har valt en definition av feminism från sidan SO-rummet, och texten Feminism publicerad 15.6.2012 och senast uppdaterad 14.2.2018 skriven av Leif Löwegren. I en faktaruta på sidan finns en enkel definition av feminism vilken lyder ” En rörelse och ideologi som strävar efter att göra kvinnan jämlik med mannen. Detta gäller såväl socialt, politiskt och ekonomiskt”. Som ni ser står det jämlikt, det står ingenstans, och jag förstår inte var det kommit ifrån att man som feminist är manshatare eller vill att kvinnornas ställning ska vara högre än männens.

Jag är ju som nämnt själv feminist och verkligen inte någon manshatare eller kvinnoövermaktsförespråkare. Jag har under hela mitt liv haft många bra män omkring mig och umgås gärna med män, och jag älskar och har många män som betyder mycket för mig blanda annat min bror, min pappa, min pojkvän och min farfar. Varför skulle jag vilja se dessa personer som jag älskar, på något sätt ha det sämre än mig eller på något vis förtryckas. Därför tycker jag att Ingrosso återigen kommer med ett dåligt uttalande när hon i samma artikeln motiverar sig med att säga ”Jag är uppvuxen med bra män. Det är bröder, morbröder, farbröder, och alla tänker att en kvinna är en gud. Det är därför jag tänker att män är inte så farliga”. Detta är inte enligt mig ett bra argument. För det är ju inte på grund av att jag själv haft dåliga män omkring mig eller haft speciellt hemska erfarenheter med män som jag förespråkar feminism. Att jag har de åsikter jag har är främst på grund av alla de kvinnor som jag ser lider av orättvisa i världen, tänk på att många kvinnor i världen inte har möjligheten att göra så enkla saker som att köra bil eller gå i skolan på grunda av diskrimineringen av kvinnor i deras land. Eller egentligen behöver man inte gå så långt för att se diskriminering utan jag kan bara tänka på flickan i min egna stad som inte får klippa av sig håret eller får gå ut på samma sätt som hennes bror gjorde i samma ålder. Jag säger inte heller att världen bara är orättvis för kvinnor, jag kan även vara feminist för männen eftersom jag till exempel inte ser det som rättvist och jämlikt att män är tvingade till värnplikt medan det för oss kvinnor är valfritt.

Jag ser inget problem med ett samhälle som skulle leva efter feminismen. I ett samhälle där alla skulle vara feminister skulle alla leva jämlikt. I ett sådant samhälle skulle inte kvinnor ses som hushållerskor eller något man kan utnyttja när de behövs eller män ses som känslolösa monster som endast bryr sig om sig själva och inte vill göra någonting, utan alla skulle bara ses som människor, människor som har samma förutsättningar,rättigheter och samma skyldigheter.

Även fast vi har kommit långt i alla fall i min del av världen, har vi ändå mycket kvar innan vi kan säga att vi lever i ett feministiskt samhälle. De flesta av mina kvinnliga vänner och bekanta säger såklart att de är feminister, men det som gjorde mig extra glad och det som visar att vi går framåt och att fördomarna om feminism håller på att försvinna var när två av mina manliga vänner stolt berättade för mig att de ville se ett jämlikt samhälle och att de var feminister. Jag hoppas att mina barn, både söner och döttrar, får leva i ett samhälle som behandlar dem på exakt samma sätt, alltså att vi framtiden uppnått ett jämlikt och feministiskt samhälle.

Elin Uusimäki, studerande på åk 2 vid Närpes gymnasium