“Representerande Sverige i tjejernas höjdhopp har vi Matilda Wärff och Tilda Ånborg. Hopparna från Finland är Jessika Kähärä och Emma Nyman. Matilda och Jessica är båda medaljörer från ungdoms-EM medan Tilda och Emma båda gör landslagsdebut här idag. Lycka till nu tjejer!”
Jag minns än idag första gången som pappa följde med till idrottsplanen. Det var måndag kväll, knattetävlingar och flickor/pojkar 9 år hade höjdhopp. Jag tyckte redan då om höjdhoppandet på något vis, även om jag inte var så bra. Rättare sagt var jag sämst. Men när pappa kom till madrassen och jag hoppade ett hopp kom han med en genial insikt; “du hoppar ju för fan från fel sida”. Ett sidbyte senare hoppade nioåriga Emma 95cm. En ökning med 20cm från mitt gamla rekord.
Jag fortsatte hoppandet sommartid utan någon större insats men när jag gick i femte klass frågade gymnastikläraren från högstadiet om jag ville börja delta i träningar vintertid i Kasköhallen. Jag svarade ja och onsdagsträningarna i den ganska kalla idrottshallen i Finlands minsta stad blev en rutin. Dessutom började jag så smått träna lite på egen hand, mestadels små joggingrundor hemmavid, främst för att inte vara sist vid Stafettkarnevalsuttagningarna. Löpning har aldrig varit min styrka.
När jag började sjunde klass och flyttade från Yttermark lågstadieskola in till högstadiet på Mosebacke började vi även intensifiera träningen. Riktig löpträning togs med i schemat och för första gången kom aspekten styrketräning in i mitt liv. Nu var det träning minst fyra gånger i veckan och den vintern åkte vi även på de första tävlingarna till Botniahallen. Sommaren efteråt var jag på min första knattefinal och den sommaren tävlade vi faktiskt ganska flitigt.
I åttan kom den stora förändringen; pappa som är socialt lagd och pratar med alla hade kommit i kontakt med en annan pappa, han från Vasa, och hans dotter som tränade med en finsk man som var väldigt erfaren. Dottern, som hette Malva, och hennes pappa försökte på varje tävling övertala oss att börja komma på onsdagsträningarna i Botniahallen. Den vintern gick hoppandet dessutom framåt ganska mycket så i mars var pappa bearbetad och jag åkte på min första Ahti-träning.
Ahtis första träning var ett riktigt test; jag som var van med en timme långa träningar fick nu genomgå en två timmar lång grundkonditionsträning. Efter en och en halv timmes hoppstyrka avslutade vi med tolv gånger tvåhundra meter. Jag kunde knappt gå dagen efter på grund av all träningsvärk men pappa var övertygad om att detta var rätt väg framåt så nästa vecka var vi på plats igen.
På den vägen fortsatte det sedan, hösten jag började nian deltog jag i mitt första finländska juniormästerskap och året efter blev jag femte. Det året kom jag även tredje i skol-FM med personliga rekordet 163cm och vid inomhus-FM vintern efteråt blev jag fjärde vilket enligt mig var lite snöpligt men ändå ett fall framåt.
I våras var jag ärligt talat väldigt taggad över att få börja tävla igen eftersom vintern gick så bra. Dessutom hade jag vissa mål klara för mig: i sommar skulle det inte bli fjärde- och femteplatser utan medaljer! Eftersom jag blev fjärde i höjden både på DM och SFIM säsongen före så var ju målen där ganska klara. Och en FM-medalj är ju något som nästan alla drömmer om, även jag.
Tävlandet inledde vi väldigt trevligt med en seger i gatustafetten på Stafettkarnevalen. Jag, som varken är snabb eller någon renodlad långdistanslöpare, var otroligt glad över att ha kommit med i laget och den helgen är nog ett minne för livet även om jag såg precis lika konstig ut i TV-sammandraget som jag brukar.
Två veckor senare drog den egentliga tävlingssäsongen igång men resultaten var kanske inte riktigt vad jag hoppats på, jag vann faktiskt de flesta tävlingarna under sommarlovet men höjderna var inte riktigt där. Jag vet dock av erfarenhet att jag brukar fungera som bäst då det drar ihop sig till de större tävlingarna vid skolstarten. Och mycket riktigt så vann jag både höjd och tresteg vid DM hemma på Mosedal. Jag hoppade även nytt föreningsrekord i tresteg den tävlingen vilket var lite speciellt eftersom det var på hemmaplan. Helgen efteråt var vi i Borgå på SFIM och där blev det också två vinster, samt ett nytt personligt rekord. Den här gången i höjd, äntligen!
Nästa tävling var FM i Idensalmi. Jag hade målet att göra en bra tävling men nog hoppades jag innerst inne på en medalj för jag var statistiskt sett fjärde men man kan aldrig riktigt veta, det är ju idrott och inget brukar gå som man förväntar sig. Men för första gången på ganska länge lyckades jag överraska mig själv eftersom jag lyckades hoppa upp mig från en fjärde plats till en vinst. Det var en väldigt speciell känsla att gå ut och göra sista försöket på 168cm och veta att man hade vunnit.
(Foto: Emilia Launonen)
Tre dagar senare kom inbjudan att delta vid ungdomarnas Finnkamp.
Resan till Stockholm var jag ärligt talat väldigt nervös över. Jag, som varken är någon pratglad person eller någon stjärna på finska, skulle nu då alltså åka på ungdomsfinnkamp med det finska landslaget där jag knappt kände en människa och endast ett fåtal var från Svenskfinland. Däremot så gick det riktigt bra enligt mig, visst så förstod jag bara en bråkdel av vad ledarna sa på infotillfällena, men vi svenskspråkiga försökte slå våra huvuden ihop eftersom alla förstod någonting. Vi svenskspråkiga parades även ihop i samma rum på hotellet så där gick det språkmässiga bra, och på båten var det bara att svälja stoltheten och prata för där slogs vi ihop enligt förnamn.
Själva hoppandet gick även helt hyfsat, jag hoppade ungefär vad jag borde hoppa och Finland tog poängen i höjden trots att vi egentligen borde förlorat. Men jag kom tredje och inte fjärde som statistiken visat och Jessika vann. Jag kan också erkänna att det var en ganska mäktig känsla att gå in på stadion i landslagskläderna och höra ens namn presenteras i högtalaren.
På söndagen hejade vi på dem som tävlade och fick springa in på innerplan samtidigt som de vuxnas lag från Sverige som också vann, sedan satt vi och väntade på terminalen i en halv evighet innan båten kom och då började resan hem. Nu när jag tänker tillbaka på sommaren är det nog FM och Finnkampen jag minns allra bäst och speciellt Finnkampen kommer vara ett verkligt minne för livet. Man hann dessutom stifta många nya bekantskaper under den helgen och blev en stor erfarenhet rikare. Nu är det bara att satsa vidare mot nästa säsong där nya överraskningar förhoppningsvis väntar.
Emma Nyman
