Dagens samhälle bjuder på enorma möjligheter, ett ändlöst smörgåsbord, som vi ungdomar får plocka de godbitar vi lyster ifrån. Det finns oerhört många fritidsintressen att välja mellan, allt ifrån exotisk matlagning, musicerande, yoga, surfing och drama till olika former av dataspel. En del ungdomar väljer att syssla med mer utåtriktade fritidsaktiviteter, så som en lagsport, drama, dans eller dylikt, medan andra väljer att spendera sin tid framför en dator och ett dataspel av något slag. Men, båda dessa grupper av ungdomar får en typ av gemenskap med andra människor via sin fritidsaktivitet.
Ungdomar som håller på med en lagsport eller andra utåtriktade fritidsaktiviteter bygger ofta upp starka gemenskaper. Jag, som själv spelar i ett ishockeylag, känner starkt igen känslan av gemenskapen man känner när man har spelat i samma lag under en lång tid. Man känner av gemenskapen varje stund av dagen, varje stund av matchen, varje stund av ombytet, och så vidare. Jag är en av dem. Vi är ett team. Det spelar ingen roll om laget sitter och snurrar tejp med sponsorernas namn runt våra benskydd, om vi sitter och diggar till vår alldeles egna hockeylåt, om vi klappar till varandra på axeln när vi möts i båsets dörr, eller när vi går ut, sida vid sida, mot rinken före en viktig match. Vi peppar alla varandra och alla gör sitt allra yttersta för att ha roligt och för att förhoppningsvis vinna matchen. För att inte tala om hur stark gemenskapen blir om man vinner matchen. Alla firar och alla är på gott humör, det är en känsla som man måste uppleva för att förstå hur stark den är. Den gemenskapen är guld värd, åtminstone för mig. Jag känner att jag är en del av något och det är viktigt för mitt välbefinnande.
Gemenskapen man känner inom ett lag grundar ju sig på det gemensamma intresset, åtminstone till en början. Men så småningom blir man vänner, verkliga vänner, som även pratar om annat än just det gemensamma intresset.
Mitt hockeylag och mina hockeykompisar är alltså väldigt viktiga för mig. Jag förstår precis hur Linus Mäkelä känner när han säger att sommarteatern blir som ett extra hem och en extra familj för honom. Det här säger han i artikeln ”Bra gemenskap vid Raseborgs sommarteater – ‘Blir som ett extra hem’”. Den här artikeln publicerades på svenska yle den 18 juni 2017 och är skriven av Märta Westerlund.
I artikeln ”Vikten av meningsfulla hobbyer” som publicerades i Syd-Österbotten den 5 oktober 2015 skriver Jan Ola Klåvus att det är oerhört viktigt att man i unga år skapar starka gemenskaper med andra. Han skriver om musicerande i sin artikel och menar att det kan vara motigt för ett barn att träna och öva, men att det ändå är viktigt. Han menar vidare att man kommer att minnas och uppskatta de här gemenskaperna som uppstår hela livet. I artikeln berättar Klåvus vidare om Trumpetens dag, ett evenemang där 300 musikanter medverkade. Att få möjligheten att delta i ett dylikt evenemang måste verkligen få alla deltagare att känna sig som en viktig länk i ett verkligt stort gäng, med ett gemensamt intresse, musiken.
All gemenskap byggs inte upp öga mot öga. Det finns också gemenskaper som byggs upp via internet. Gemenskaper i den virtuella världen startar ofta när man hittar ett gemensamt intresse, vilket ofta är något spel. När man spelar ett spel tillsammans, via internet, så pratar man endast med varandra, men man visar aldrig sitt ansikte. Det här gör att den virtuella gemenskapen inte blir lika personlig. Gemenskapen byggs på ju längre tiden går och ju mera man spelar med varandra. Men fast man spelar under en väldigt lång tid kommer gemenskapen aldrig att bli lika personlig eller lika stark som den skulle kunna bli om det var en fysisk gemenskap.
Dataintresserade ungdomar hittar ofta sina likasinnade på nätet. Virtuella gemenskaper kan också leda till fysiska gemenskaper om man börjar känna varandra tillräckligt bra och om man bor i ungefär samma område. Men sannolikheten att man bor nära varandra är inte så stor, så det är därför dataspelande ungdomar ofta bygger upp internationella gemenskapskretsar, utan att ens lämna sitt rum. Den internationella gemenskapen kan eventuellt komma till nytta när man är på resande fot.
Jag känner mig mera hemma i den fysiska gemenskapen än i den virtuella, eftersom jag känner en sådan stark gemenskap med andra människor inom ramen för mina fritidsintressen. Jag är också en utåtriktad person och har inga problem med att skapa en gemenskap med andra människor öga mot öga. Jag spelar nästan aldrig dataspel och spenderar inte mer tid än nödvändigt i datavärlden, så jag har inte känt av någon speciell samhörighet eller gemenskap med någon ute i cyberrymden.
Men, jag fördömer inte de personer som känner sig mer hemma i en virtuell gemenskap. Jag tycker att det är bra att andra ungdomar, som saknar en fysisk gemenskap, hittar en gemenskap med någon/några som har samma intressen i den virtuella världen. Det kan finnas ungdomar som helt och hållet saknar kompisar i ”det verkliga livet”, men som kan ha någon riktigt god vän att spela och prata med när han/hon loggar in i den virtuella världen. För honom eller henne är det kanske den enda gemenskap som faktiskt finns.
Gemenskap är livsviktig för varje individ. Alla behöver känna gemenskap med någon för att känna välbefinnande och lycka. Jag har diskuterat gemenskapen inom olika former av fritidssysselsättningar och kan slutligen konstatera att den finns i alla aktiviteter, men i olika former och grader. Jag är tacksam över den gemenskap som jag känner inom mina fritidsaktiviteter och jag skulle unna och önska att alla skulle få känna samma gemenskap, samma tillhörighet, som jag gör.
Jacob Nordmyr