Jag har skrivit olika former av texter ända sedan jag lärde mig att skriva. Häfte efter häfte, sida efter sida, dokument efter dokument. Närmast mitt hjärta har ändå alltid poesin stått. Jag vet det låter tråkigt i mångas öron, poesi, vad är det för pretentiös skit egentligen? Berättandet har i alla former alltid varit en naturlig del av mitt liv, men det är något speciellt med poesin. Den har inga regler. Den lyder inte under grammatiska lagar, den behöver inte rimma och kan handla om precis vad som helst. Poesi kan vara en mening eller flera sidor text.
Jag har skrivit dikter sedan 11-års åldern och har sparat det mesta. Då jag läser mina gamla dikter är det som att läsa en dagbok. Jag minns var jag skrev den, hur jag mådde, vem den handlar om och vad jag egentligen ville skriva men inte vågade. Med tiden övergick jag från en ganska typisk uppbyggnad av poesi till en mer modern form för att så småningom hitta formen jag trivs bäst med. Rim.
Nuförtiden är jag även bekant för många i och med att jag skriver en del på dialekt. Det är någonting kittlande med att skriva på det språk man pratar. Visst, mitt modersmål är till pappret finska och jag pratar flytande standardsvenska men dialekten är det jag använder mest. Jag tänker på dialekt och känner på dialekt. Då är det väl högst naturligt att skriva på dialekt också. Jag tror personer som pratar dialekt tar till sig texter på ett annat sätt då de skrivs på dialekt. Det kommer automatiskt närmare och når längre in. Hittar hem. Många är ändå noggranna med att påpeka att det jag använder inte är närpesdialekt eller att sådär säger man inte. Mitt syfte har dock aldrig varit att skriva, rappa eller prata på korrekt dialekt. Om det överhuvudtaget går att påstå att en sådan finns. Ja skriver åp mett sett, så slut avrätt sproåtche mett.
Poesin ger mig utrymme att säga allt det där jag vill säga. Det tillåter mig att ventilera saker jag annars inte har möjlighet till. Min poesi är anonym och sårar och kränker inga individer. Speciellt inte den poesin som endast är till för mina egna ögon. För så är det, av allt det jag producerar når en bråkdel andras ögon. I ena stunden skriver jag ”Min tur ti ga” och i andra stunden är det mer i stil med ”hu to ja ens me hit, allt ja skriver e skit, skit skit skit’’ och det är helt okej. Det som kommer kommer och så är det bara så. Inte mer, inte mindre. Jag skriver för att tömma och rensa hjärnan, inte för att vara någon till lags. Det innebär att någon ibland lyckas såra mig till den grad att jag lyckas skriva en vettig låt, men för det mesta blir det bara anteckningar på min telefon. Det är det underbara med poesin. Den ger mig utrymme att sätta ord på allt från vardagliga ting till de mest abstrakta och svårgreppade känslor och jag har blivit besatt av att försöka uttrycka allt i ord. Om inte annat är det själavård för mitt eget välmåendes skull.
Därför skulle jag vilja använda det här utrymmet till att uppmana alla till att skriva mer. Skriv, skriv, skriv. Du kommer förstå dig själv och din omgivning bättre. Det behöver inte vara bra och det behöver inte vara långt och du behöver inte visa det för någon. Bara låt det komma. Om det känns bättre kan du kasta bort det eller radera det efteråt, men låt orden flöda.
Övning
Utmana dig själv med att skriva utan att redigera det du skrivit. Använd en ordbok för att slå upp 3-4 ord på måfå. Orden måste integreras i din text.
Exempel
Såmran va evit lang förr
Dagan va så man förr
Vi rolla langset viejin
Me bloåstin i håre
Ja sku minns a häjle åre
Bjärkan i såmarksrud
Värman åp nybränd hud
Bloånan åp soårt knie
Tå vi låg i lä
Nier vi stilla vaten
E fick live ti vaken
Tidin gick men rörd ås it
Näj, tidin gick ti hitt
Tu va vacker tå som nu
Ja vela allti va tu
Å vi bar kvarar försöka väx
Men veta it hu man sku täcks
Säij hu man känd om allt som händ
Ja undra sku e naonsin vänd
Sku vi våg lev som folk gjord
Sku vi våg sträv ti få va mie
Så semd vi så langt ut vi kom
Skräjk rakt ut
Live sku aldri få ta slut
Näj, live sku aldri få ta slut
Å ljuse skar vattne
Som att e aldri had sitt hav förr
Å ja känd in vacker dag,
ska tu å jag lev na störr
Solen värmd olen
Dryöman vort spröd
Ögonlotchen röd
Vi fick blånd in stånd
Furi live kom ikapp
Furi live kom ikapp
Å bröt ås itu
Hanna Lagerström, student från Närpes gymnasium 2015