Även i år har ettorna som gått MO3 skapat egna dikter tillsammans med mig och tillsammans med kursens inbjudna gäster Rickard Eklund och Patricia Bäckvik-Manngård. Här bjuder vi på ett smakprov!

Ia Enroth

***

Jag blev mobbad bara på grund av min hudfärg

Det gjorde mig lessen men dom glada

Jag var bara en pojke som försökte hitta ett nytt hem

Från ett land som tog allting från mig

förutom viljan att leva

Till ett land som dömer en

bara på grund av hur man ser ut

Hasan Jasarevic´

***

Jag mötte en björn vid bergen

Den luktade illa och var rätt liten

Den rusade mot mig, nu var jag i skiten

Men modig som jag var

så valde jag att stå kvar

När den lurviga björnen kom för nära

Så tänkte jag på mina nära och kära

Den fick sig ett slag på käften

och björnen slog i marken med höften

Jag sprang bort mot horisonten

och tänkte på den jag givit på nöten

Det här ska jag berätta för mina bröder

deras huvuden med bullshit jag göder

William Prinsén

***

 prokrastinerare

Hjärtat i träsket och träsket i hjärtat

Jag skulle behöva torka upp

Jag skulle behöva dra upp

Torka upp geggan som ligger och gror in sig inom mig.

Dra upp rötterna som växt ända ner till tårna

 

Ta några veckor och riktigt storstäda

Men jag dagdrömmer hellre och drar mig djupare ner i träsket

För då minns jag som med en kniv i bröstet

 

Träsket kanske torkar upp

Men inte mikroberna av minnen och rötterna av rosenbusken, våran rosenbuske

De kommer sätta sig som tjära i en rökares lungor

Sug skiten ur mig då!

Elza Heikkinen

DSC_0757[1]

Rickard Eklund tar oss med in i låtskrivarens tankar.

Passa in

Alla människor är som gruset,

som ligger där bakom knuten vid huset.

Vid ett ögonkast är de bara ett hav av blått,

med några ensliga nyanser av vitt och grått.

 

Men om du bara tog tiden att sätta dig ner,

så skulle du se att de alla är så mycket mer.

Det finns ingen sten som är en annan lik,

så som vågorna i en länge bortglömd vik.

 

Några stenar är vita som snö,

lika oskyldiga som allra sista adjö.

Andra har skära, ringlande spår,

liksom märken utav gamla, värkande sår.

 

Men oberoende av deras färgglada skinn,

bildar de ett pussel där alla passar in.

Ja alla utom stenen som i gräset föll,

minnet av honom var det ingen som behöll.

Amanda Uppgård

***

Att vara vän med en tjej som är bättre än dig i allt

som slår dig i allting.

Tjejen som är populärare.

Tjejen som är sötare.

Tjejen som är snyggare.

Tjejen som är snabbare.

Tjejen som är smidigare.

Tjejen som är trevligare.

Tjejen som kan allt.

Tjejen som får all uppmärksamhet.

Tjejen som alla vill ha.

Tjejen som alla gillar.

Tjejen som alla blir kära i.

Tjejen som alla vill prata med.

Tjejen som ser ut som en modell.

Tjejen med drömkroppen.

Tjejen som har allt,

tjejen som är allt.

Varför är man vän med någon som gör att man själv känner sig dålig, ful och töntig.

Jo, för att hon är min bästa vän, och fastän hon får mig att känna mig som ingen får hon mig att bli hel.

Miranda Näs

DSC_0770[1]

Patricia Bäckvik-Manngård berättar om hur och varför skrivandet kan hjälpa oss att må bra.

Kameleonten

Jag är en kameleont

och jag vet inte om det är bra

Jag byter skepnad

beroende på sällskap och dag

Jag passar in med nästan alla gäng

frågan är: när är jag mig själv?

Eftersom jag byter personlighet

vet jag inte vem jag egentligen är

Laura Prinsèn

***

Var är den nu?

Var är den nu

Den varelse som ingen ser

Den som ingen bryr sig om

Det djur som inte ler

Vars hjärta var helt tomt

Hjärtat som kunde sluta slå

Utan att ens en blomma få

Inte ens en maskros var den värd

Ingen skulle sörja

Att bland havets stora bölja

Dess kropp simmar runt

Utan att någon undrat

Utan att något tänkt

Hur det skulle vara dess hjärta slog

Hur det skulle vara om den fanns

Bland dem än idag

För ingen kände att den fanns

Fast den där hela tiden var

Fast den andades samma luft som oss

Såg ingen den ändå

Ingen har den någonsin tröstat

Fast tårar runnit ner på bröstet

Bildat svarta bäckar

Som andra badat i

Fast ingen visste att den fanns

Var är den nu?

Olivia Gullans

***

Ungdomars kamp

Jag står på gatan,

försöker få min röst hörd.

Skriker för de som inte kan.

 

Du kallar mig för ung.

Du sa att min hjärna inte är färdigutvecklad.

Jag är ju bara i en fas,

det här kommer att gå om.

 

Ändå står mina vänner på gatorna,

försöker få sina röster hörda.

Skriker på er,

inse att kvinnor behöver samma rättigheter som män.

Skriker för orättvisorna era mammor gått igenom.

Skriker för orättvisorna de själva går igenom.

 

Då kallar ni dem unga.

Ni sa att deras hjärnor inte är färdigutvecklade.

De är bara i en fas,

det här kommer att gå om!

 

Vi står på gatorna,

försöker få våra röster hörda.

Skriker på er,

inse att kärlek är kärlek.

Skriker för hur era homosexuella släktingar behandlats.

Skriker för hur våra HBTQIA+ vänner behandlas

 

Då kallar ni oss unga.

Säger att våra hjärnor inte är färdigutvecklade.

Säger att vi aldrig kommer att nå någonstans,

så vi kan lika gärna sluta nu.

 

Vi står ändå på gatorna,

försöker få våra röster hörda.

Skriker på er,

inse att hudfärg eller religion inte spelar nån roll.

Skriker för det slavarna i USA genomgick.

Skriker för det våra muslimska vänner genomgår.

 

Då säger ni att vi är för unga,

vi är för dumma.

Våra hjärnor är inte färdigutvecklade.

Vi förstår inte ens!

 

Vi pekar ut orättvisorna.

Även i obekväma situationer.

Pekar ut din rasism,

hans sexism och hennes homofobi.

 

Då hamnar ni i försvarsläge,

för rasist, ja det vill ju ingen va’.

Det vet ju t.o.m. ni.

Ni önskar att ni kunde gå tillbaka i tiden,

allt var bättre förr,

folk var inte så känsliga.

 

Vi är inte känsliga nu,

orättvisorna har alltid funnits.

Det är bara det;

vi har kommit längre med den här kampen än någon annan.

Så, var det faktiskt bättre förr?

Eller vill du bara kunna var öppet;

rasistisk,

sexistisk,

homofobisk,

islamofobisk,

antisemitisk?

 

Er inställning får oss att fortsätta,

tvingar oss att göra det.

Vi ser det ni inte ser.

Vi ser värdet i alla,

inte värdet av de enstaka.

Vi ser rättigheterna som borde finnas.

 

Med er bakåtsträvan tvingas vi fortsätta slåss.

Vi slåss för de som inte har en röst,

vi slåss för minoriteterna.

Skriker för dem.

Skriker för;

din mamma,

din homosexuella bror,

din feta kusin.

Slåss för;

din svarta fru,

din judiska kollega,

din muslimska städerska.

 

Tills det är jämlikt på alla plan,

kommer vi att fortsätta.

Inte för att vi vill,

för att vi måste!

 

Så vill ni få oss att sluta,

får ni nog,

hmm…

 

Sluta blanda er i abortlagar,

skaffa strängare lagar kring trakasserier.

Döma rasister,

göra det lagligt för HBTQIA+ personer att gifta sig i kyrkan.

Inse att muslimer och IS är olika.

Inse att judar har ett värde.

Listan kan göras lång,

men vill ni att vi ska sluta kan ni börja med detta!

Alexandra Vikström