Att vara rädd är hemskt. Att vara rädd är skrämmande. Att vara rädd, är det värsta jag vet. Jag är rädd för att vara rädd och jag är rädd för att vara ensam.
Jag sitter på min mörkgröna manchester-fåtölj och tittar ut genom fönstret. Det tråkiga regnet smattrar på löven. En kråka landar på fönsterbrädet, och paniken griper tag. Kråkans svarta klor skapar hårda ljud mot den ännu hårdare metallen och mina tankar går, på mindre än vad man kan kalla för tid, till det hemska. Jag är ensam. Jag är ensam hemma och jag är rädd. Panik. Mörkret har lagt sig och det har nu gått exakt 12 minuter och 63 sekunder sedan mamma stängde dörren och, efter flera uppmaningar från mitt håll, låste den. Den senaste Wallander-filmen spelas upp framför ögonen. Ljudet från skotten ringer i öronen och jag blir argare och argare på mig själv för att jag tittar på sådana filmer fastän jag vet att jag inte borde. Samma sak gäller alla de p3 dokumentär-avsnitten jag lyssnat på. Alla mord, som är verkliga, som kan drabba vem som helst. Vårt hus är beläget ute i skogen och ingen skulle höra mig ropa. Jag är fruktansvärt rädd för det osannolika. Jag är rädd för att bli mördad, våldtagen och utsatt för brott. Och allt detta, eftersom jag är ensam. Alla ”worst-case scenarios” som lilla jag skulle kunna utsättas för blir så verkliga. Tankarna suddas för en stund ut och jag betraktar nu, inte kråkan, utan en hare som söker lycka på vår gräsmatta. Jag undrar för mig själv om haren är rädd. Förstår harar hur många faror som kan lura bakom hörnen? Bäst skulle det vara för deras skull om de inte gör det.
Jag skulle inte heller vilja vara rädd. Jag vill vara modig. Jag vill våga gå ut med skräpet efter mörkrets inbrott, och jag skulle vilja kunna gå och sova fastän ingen annan är hemma. Men jag är inte modig. Jag är modig ibland, men jag är också rädd ibland. Som just nu.
Amanda Sax
