”Läsning är det enda du kan göra som döende, och läsa gör man utan att ha en tanke på vilka framtida förmåner som läsandet kanske ger.”
Så svarade min vän när jag frågade honom varför vi läser. Han insjuknade i cancer för några år sedan och trodde att han skulle dö. Då det blev svårt att leva fysiskt hittade han istället levandet i litteraturen. Man säger ofta att läsningen ger oss ett bättre ordförråd, att läsning gör oss till empatiska varelser, att läsning ger inspiration till vårt egna skrivande. Att läsning vidgar vyerna, att läsning ökar förståelse, att läsning är allmänbildande. Visst är det också allt det, men vi glömmer bort det allra viktigaste. Läsning är underhållning. Jag kan inte med gott samvete säga att jag läser för att jag tänker på att vidga mitt ordförråd, eller att jag läser för att jag vill öka min förståelse. Jag läser för att jag njuter av att bli underhållen. Som med min kära vän och cancern, när du nästan tappat hoppet om att överleva hittar du ändå ett underhållningsvärde bland romansidorna.
Sedan har vi den ständiga diskussionen om vad som räknas som dålig kontra bra litteratur, låg kontra hög litteratur. Man tycker ofta att läsningen av en kioskroman inte gör en i närheten av lika kulturell och allmänbildad som om en plöjer igenom Strindbergs röda rum. Jag som framtida litteraturvetare ska snacka Nobelpris och litterär kvalitet och fullkomligen skita i sådant som ratas av litteraturkritiker av samma kaliber som mitt framtida jag. Men läsning behöver inte vara så tillkonstlat. Litterär kvalitet utesluter inte en kioskroman eller Harry Potter. Litterär kvalitet handlar för mig om en roman som lyckas övertyga mig om att vartenda ord är sant. Litterär kvalitet är för mig ett mått på hur underhållen jag blir när jag läser. Om jag gråter, skrattar, känner och lever har jag läst en bra bok. Då spelar det ingen roll om det är Svetlana Aleksijevitj eller Harry Potter. Som med min kära vän och cancern, när du nästan tappat hoppet om att överleva är underhållning för stunden allt som finns kvar.
Med det sagt behöver inte böcker av Nobelpristagare vara tunglästa och tråkiga, utan förmåga att få en att gråta, skratta, känna och leva. En av de böcker som berört mig mest under det senaste året är Hundra år av ensamhet skriven av Nobelpristagaren Gabriel García Márquez. Det är sällan en bok kryper under huden lika kraftigt som den gjorde och då jag läste den fick jag minsann gråta, skratta, känna och leva. Den seglade upp på topplistan utan att ens behöva ta strid. Handlingen är däremot komplex och krånglig att beskriva, så därför tänker jag avsluta med några visdomsord från en pålitlig litteraturstuderande (läs: jag) istället: läs den, för böveln.
Miranda Eklund
