Alla texter jag ser är det någon som en gång har skrivit och hittat på. Alla böcker jag läser, alla artiklar i tidningen, alla kommentarer och berättelser på nätet. Allting. En text kan berätta om många saker, och ha många betydelser, men jag tycker att det den berättar allra mest om är att den haft en skribent. En skribent som finns eller har funnits, som levt på samma jord som jag och säkert haft liknande tankar och upplevelser som jag. Det får mig att tänka tillbaka på det jag själv skrivit. Hur kan en text jag lämnat bakom mig bli som ett bevis för min existens?

I vår värld finns så många kända namn, allt från till exempel Stephen King till J.K. Rowling eller J.R.R. Tolkien. De har alla skrivit kända böcker, som av många skulle anses vara klassiker. På bokpärmen syns det så tydligt. Titeln och sedan namnet på den som har skrivit. Ett namn som lämnas kvar i våra minnen, som sedan blir något vi kan koppla saker till. Och böcker finns nästan överallt. När man går in på ett bibliotek svämmar det över av böcker, alla med sina egna titlar och framför allt egna skribenter.

När jag var liten älskade jag att skriva, och jag gör det ännu till en stor del. Jag brukade skriva barnböcker av olika slag, och läsa upp dem för mina yngre syskon. Det var något jag ville göra varje dag. Att skapa ett eget verk och bli klar med det var en så skön känsla, och mina syskon minns ännu idag de böcker jag brukade skriva för dem. Att skriva om det man tycker om och utgå från egna erfarenheter är det som lämnar spår av den man är i sin text. Den personlighet man har som ingen annan än en själv kan uttrycka, för den är så speciell för en själv. Som då man skriver en roman, dagbok, bloggtext, eller varför inte som denna text?

Efter en tid kommer säkert någon att komma över din text, läsa den och kanske reflektera över den. När de ser ditt namn och läser hur du tänkte och hur du kände kanske de börjar tänka: “Det här var en människa precis som jag. Som tänkt, funderat och känt både sorg, glädje och lättnad. En människa som funnits, precis som jag finns nu.” Och vad händer efter det? Kanske de börjar berätta om din text, om något som de relaterar till, om något som fick dem att tänka till. Eller är det för högfärdigt av mig att tänka att det är så?

Jag tycker inte det. När jag tänker på det att mina syskon ännu kommer ihåg mina texter, känns det så betydelsefullt. Det är något som jag vill att mina syskon ska kunna berätta om, även en dag då jag inte finns här. Varför skulle det vara högfärdigt eller egoistiskt att vilja att människor ska komma ihåg mig? Att de ska kunna veta vem jag var och hur jag levde? Jag brukar speciellt tänka på det som min farmor berättade, en gång när jag satt hos henne i soffan. Hon berättade om hur hon brukade skriva dagböcker när hon var ung, men att det en dag hänt ett missöde när någon hade läst dem. Då bestämde hon sig för att bränna dem alla, något som hon ångrar att hon gjorde idag. Jag minns det så väl när hon sa att hon så gärna skulle vilja läsa om hur hon tänkte och kände som ung.

Samma sak är det för mig. Texter har alltid betytt mer än bara ord för mig. När jag skriver berättar jag inte bara om mig själv eller en berättelse, utan jag berättar också en del av den tidsepok vi lever i, och de saker jag upplever i den tid jag lever i. För allt förändras hela tiden runt omkring oss, och i framtiden kommer säkert en stor del av det som finns nu, inte längre att finnas. Hur ska framtidens människor veta hur det kändes att leva som vi, om det inte fanns någon av oss som kunde berätta om det? Sanningen är den att det är bara vi som vet hur det verkligen känns att leva och finnas här och nu. Att skriva om vad jag tycker är vardagligt idag, kanske till och med kan bli något absurt eller konstigt i framtiden. Men det ger ändå en inblick i vår tid, och blir något minnesvärt. En text vi lämnar efter oss är inte bara bevis för att vi själva existerat, utan vi ser hur vår värld ser ut medan vi skriver.

Därför tänker jag fortsätta skriva så mycket det går, oavsett om det är på papper eller vid datorn. När jag sedan blir äldre, så kanske mitt framtida jag hittar alla dessa texter. Kanske jag rentav hittar mina gamla sparade dagböcker från 2008? Jag kan föreställa mig hur jag en dag sitter framför fönstret en regnig höstdag. Jag bläddrar från sida till sida med ett leende på läpparna, och bara minns hur det kändes att finnas. Hur det kändes medan jag skrev. När jag tänker på det får det mig att verkligen se fram emot den dagen. Men tills dess, så har jag en hel del som jag vill skriva om.

Martina Juthnäs