Det här kåseriet har Matias Hummelstedt skrivit i kursen MO8.

Snabbköp

Det skulle var ett snabbt jobb, in och ut. Vi skulle lugnt och försiktigt köra dit, ta på oss våra masker, fort springa in, ta vad vi behövde och sedan springa ut och åka tillbaka till säkerheten. Det var så jag och min kompis hade planerat att vår resa till butiken skulle gå när vi planerade att laga tacos till middag.

Tyvärr blev det inte så, det blev betydligt mer stressfullt. När vi kom dit gick allt som det skulle, det verkade inte finnas så många bilar på parkeringen så vi antog att nästan ingen skulle vara inomhus heller. Vi satte på oss våra masker, hade inköpslistan i hand och begav oss in. 

När vi väl kom in märkte jag att butiken var betydligt mindre än den verkade utanför, detta var ändå fortfarande inget problem, vi hade inte mycket uppskrivet på vår lista så bara vi hittade allt snabbt skulle allt gå bra. Men såklart blev det inte så.

För det första hittade vi inte majs, vi spenderade åtminstone fem hela minuter på att leta runt i en butik som det tog en minut att gå igenom. Och när jag väl såg majsburken på hyllan såg jag det som kunde förstöra hela planen, en person som stod mitt framför hyllan… Utan mask!

Jag hade två val framför mig, antingen vänta på att mannen skulle göra sitt val av internationellt odlad grönsak på burk eller så kunde jag gå dit, ta burken och ta mig ut. Varje sekund räknades. Medans jag funderade på mitt nästa drag såg jag på hur hans orena hand lyfte upp ett flertal olika burkar och potentiellt lämnade livsfarliga bakterier över hela burken. Innan jag hann göra mitt val så gick mannen iväg, det var min chans. Jag gick raskt över till hyllan och tog en burk jag inte sett mannen röra. Jag tog burken och lade den snabbt i min väns korg, nu hade vi allt. Det enda som återstod var att gå till kassan, betala och sen var vi säkra.

När vi kom till kassan hade vi en äldre dam framför oss som hade problem med sin betalning, hon hade på en mask och vi lämnade ett stort mellanrum mellan oss och damen, allt kändes lugnt, ända fram tills att mannen kom tillbaka. Nu hade han också hittat alla sina varor och stod precis bakom oss, han lämnade i princip inget mellanrum mellan sig själv och oss. Jag kunde nästan känna hur hans kalla, smutsiga andedräkt flåsade mig i nacken. Jag försökte ändå hålla mig lugn.

När damen hade betalat rusade vi fram till kassan, betalade och lade alla produkter i vår påse. På vägen ut hörde jag hur man hostade lätt och snyftade till litegrann. Vi rusade ut, hoppade i bilen och tog oss hem. Det var nära ögat tänkte jag medan vi körde på vägen. Hittills har varken jag eller min vän känt av några symptom, men man kan aldrig vara allt för säker.