I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor sett filmen Sameblod och utgående från olika teman som behandlas i filmen fått uppgiften att skapa egna alster i form av dikter, noveller, serier, poddar eller andra kreativa texter.
Här får ni ta del av några av de fina alster tvåorna skapat. Några till publiceras i senare inlägg!
Dikten Lika värt av Najla Seferovic’:
Lika värt
Min kropp hänger med, men tankarna flyr ibland iväg.
Du gör så här, du får inte säga så där,
du befinner dig här och du får inte vara den du är.
Du säger att jag inte kan göra på mitt sätt,
men jag förbjuder inte heller dig din rätt.
Rätt att dansa så du vill, rätt att sjunga din hymn,
rätt att tala det språk du vill, rätt att älska den nation du hör till.
Min kultur säger mig ett, men din något annat sätt.
Kultur är något som sjunker in i vår kropp, och detta är inget lopp,
om viken kultur har ett skönare dopp.
Oberoende, ditt eller mitt är det värt en titt.
Sitt, tänk, försöka förstå, jag vet det kan vara svårt då och då.
Oberoende vilken effekt visa alltid åtminstone lite respekt.
Mitt är kanske inte lika kärt som ditt, till dig,
men jag lovar det är lika värt.
_____________________________________________________________________________________________
Nicolina Hannus har gjort en illustration med tillhörande dikt:
______________________________________________________________________________________________
Emma Nyman utgick från filmen, men bytte perspektiv och skrev en novell om huvudpersonens syster Njenna. Hur såg denna karaktär på alla händelser i filmen?
Njenna
Jag skulle inte påstå att jag någon gång har längtat bort från den här platsen; fjällen, bäckarna, norrskenet och de krokiga träden. Det här är mitt hem, jag hör hemma i Sapmi. Min syster Elle-Marja å sin sida, hon stod inte ut här. Hon ville utbilda sig, bli lärarinna och därmed svensk och på ett sätt förstår jag henne för vi blev ju inte direkt bra behandlade på nomadskolan. Rasismen, rasideologin och tuktandet gjorde henne bitter och generad, precis som alla oss andra, men till skillnad från oss andra så tog hon ju saken i sina egna händer och rymde, modigt på ett sätt men enligt många ett svek mot hennes familj och hela samefolket.
Jag och min syster är samer. Vi bodde i fjällen tillsammans med vår mamma som var renskötare. Vår far dog i en olycka när vi var små. Eftersom man ansåg att alla barn måste gå några år i skola på den tiden så tvingades vi varje höst iväg till en nomadskola. Jag minns ännu hur rädd jag var första gången vi rodde över sjön för att komma dit men Elle-Marja tröstade mig genom att jojka. Livet på nomadskolan var stundtals tufft, vi var ju av en annan “ras” än vanliga svenskar och ansågs konstiga och dumma. En gång kom det professorer från Uppsala och gjorde någon typ av undersökning på oss. Jag minns fortfarande hur pinsamt det var att ställa sig på bänken utan kläder för fotografering. Elle-Marja blev troligen ännu mera förödmjukad, jag tror hon insåg att hon aldrig skulle lyckas bli lärare som same. En månad senare packade hon sina saker och rymde.
Lärarinnan frågade ut oss efter att Elle-Marja rymt. Hon ville veta om någon sett eller hört något men alla var tysta trots att jag visste att hon åkt. Så var det ofta på nomadskolan, vi höll ihop och ingen skvallrade på någon annan. Ibland hade vi riktigt roligt. En gång åkte lärarinnan iväg med bil någonstans och kokerskan tog ledigt och åkte på dans. Då lekte vi, badade, pratade samiska och jojkade. Då skolplikten var slut så blev jag renskötare och tog över renarna efter min mor och far. De renar som min syster ärvt så tog någon annan hand om, jag kunde inte. Elle-Marja kom hem bara en gång efter att hon börjat kalla sig Christina, då ville hon sälja sina ärvda renar. Mamma hade inte råd att köpa dem så hon gav efter Elle-Marjas påtryckningar fars silverbälte åt henne.
Mor dog ett par år senare, ingen vet orsaken. Jag blev då ensam kvar med renarna, eller ensam var jag ju inte utan andra i byn kunde hjälpa mig ibland. I samma veva så träffade jag också min blivande man, vi flyttade ihop och fick två barn. Jag är glad att de inte behövde uppleva den fullfjädrade rashygienen som mig. Mitt vuxna liv har inte alltid varit så underbart. Människor har alltid sett ned på oss och under mitten av 1900-talet var självmord ganska vanliga bland samerna, även i våran egen by. Man pratade dock inte om det då och dödsorsaken var aldrig självmord utan olycka.
Nu när jag ser tillbaka på mitt liv så har jag kommit fram till att det var ett bra ett. Min systerson Johan och hans dotter introducerade sig för oss då hon var liten och de blev en trevlig kontakt till Elle-Marja, även om den aldrig blev direkt eftersom hon aldrig kom upp hit igen. Nu har jag haft dålig hälsa ett bra tag och min tid på jorden börjar snart vara över men jag lämnar i frid. Jag har beslutat att sy en kolt till Johans dotter, så hon får ett minne att bevara och en påminnelse om sitt samiska ursprung.