Här bjuder flera tvåor på sina alster från kursen MO 5. Varsågoda!
***
Dikter om saknad har Matilda Sundlin och Madelene Pada skrivit:
Samma känsla
Saknaden kan vara stor
Allt från
En sak
En plats
Till
En person
En känsla
Allt så olika
Men ändå samma sak
Samma hårda känsla
Som gnager i din kropp
Matilda Sundlin
***
Vill tillbaka
saknad av trygghet
söker förtvivlat
nya omständigheter
blir förvirrad
blickar kors och tvärs
gräver djup i hjärtat
ord som ekar
vill skrika ut
tystnad vid läggdags
gråten i halsen
kroppar som skakar
finner varken trygghet eller ro
medveten om
att följande dag
kommer vara lika grå
som den idag
känslan av den vaktande blicken
ögonen sluts av rädsla
drömmar om gamla dagar
jag vill tillbaka
Madelene Pada
***
Matilda Dahlgren har skrivit dikter inspirerade från karaktärerna och handlingen i filmen Sameblod:
Det har alltid varit
Du och jag
Oskiljbara
Hand i hand
Kind mot kind
Uppe på fjällen
Är du fortfarande där?
Jag behöver dig
Jag saknar dig
Jag kan inte leva utan dig
Var är du syster?
– Elle-Marja
Saknaden slår mig
Som ett slag i bröstet
Ånger och skuld
Varför lämnade jag?
Jag ångrar mig så
Jag hör hemma på fjällen
Bland de krokiga träden
Ljudet av renklockorna som klingar
Bäckarna som porlar
Norrskenet i den mörka natten
Sapmi
Det är mitt hem
Kolten
Den hör hemma på min kropp
Sapmi
Jag är ett med dig
– Elle-Marja
Var är du syster?
Elle-Marja
Eller ska jag kalla dig Christina
Vem är du egentligen?
Känner dig inte längre
Du är långt borta
Bortglömd
Vill inte se dig igen
Du svek mig
Lämnade mig
Ensam
Hoppas ändå
Att du en dag
Ska återvända
Hem
Till sapmi
– Njenna
***
Lukas Sigg har skildrat hjältar i bild och text :
***
Andreas Bonde skriver också om saknad i sin novell En olycka:
Det är mörkt ute, regnet öser ner och dropparna rinner ner för bussfönstret. Rutan känns kall mot min panna. Musiken i mina öron överröstar alla viskande människor runtomkring mig, jag håller hårt i buketten i min hand. Jag känner sorg i mitt hjärta. Vädret, mörkret, stämningen, allt det påminner om dagen. Dagen då jag förlorade min far.
Det var på en onsdag för jämnt ett år sedan idag. Jag skulle till skolan för att skriva prov och vaknade därför lite tidigare för att hinna gå igenom det sista före skolan. Väckarklockan ringde kvart över sex och jag ålade mig ur sängen, trött och ångestfylld. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och gick ner för att äta frukost. Mamma hade åkt till jobbet redan och pappa var ute. Jag satte mig, själv, vid bordet och började bre en smörgås. Det kändes konstigt att vara ensam i huset på en vanlig skolmorgon. Jag brukar inte ha tid att tänka på sådana saker vanligtvis. Smörgåsen smakade metallisk, jag kände inte för att äta för att jag var så nervös över provet. Osten var så gott som smaklös och brödet hade stått framme för länge så det började bli torrt. Jag slängde maten och gick upp istället för att repetera det sista av provet. Historia, hur ska man ens kunna lära sig alla årtal, vem sa att vi måste veta när allt hände, kan vi inte bara fokusera på vad som ska hända? De sista sidorna gick ändå bra in i mitt huvud och jag kände lite minde ångest och klumpen i magen kändes som att den krympte en millimeter.
Jag bytte om till vanliga skolkläder, varför kan man inte bara leva i mjukisbyxor? Varför ska man behöva klä på sig obekväma kläder, varför bryr man ens sig om vad andra människor tycker, om jag vill åka i mjukisbyxor ska jag väl ändå få göra det, eller? Äh den tanken får jag spara till en annan gång, har inte tid med det just nu, som vanligt. Jag går ner igen och där sitter pappa i soffan och dricker kaffe. Han ser ganska trött ut, eller om det bara är hans ansikte som är format så. Han tittar på nyheterna, tydligen har en bil exploderat ganska nära vår lilla håla till by. Inte så många skadade i alla fall så det är ju bra.
-Gomorron, säger pappa med en glad röst och ler.
Jag svarar inte jag bara nickar artigt, ler och gör att obegripligt ljud.
-Är du nervös? Frågar pappa, tydligen syns det så mycket på utsidan också.
-Nääe, vadå ser jag ut som att jag är nervös eller? säger jag och försöker skämta bort det.
Pappa skrattar och ler mot mig, klumpen i magen har krympt ännu en millimeter tror jag. Det är det som pappa är bra på, att få andra människor att må bra. Jag tror att det är han som håller ihop familjen, jag och mamma är inte alltid på samma sida om olika saker. Vi är inte på samma sida om de mesta rent ut sagt. Jag tycker att hon sätter lite för mycket press på mig och hon tycker att jag är oförskämd när jag inte orkar med hennes tjat och ger tillbaka lite. Jag förstår att hon känner så men jag förstår inte hur hon inte kan tycka att hon gör något fel. Men man måste leva med det antar jag, hon är ju trots allt min mamma och jag är ju snart vuxen och får bo själv med mina egna regler.
Jag tittar på klockan och ser att vi verkligen måste åka nu för att komma i tid till skolan.
-Vi måste dra nu, sa jag till pappa och reste mig ur soffan.
Pappa steg upp och jag gick och tog på mig min jacka. Jag öppnade dörren och möttes av ett häftigt regn. Himlen var fortfarande mörk på grund av att det var tidigt på morgonen och för att det var mulet. Jag gick med snabba steg mot bilen och skyndade mig in i den för att inte bli helt genomvåt. Vägarna var fyllda med vatten och det var mycket mindre folk som var ute och gick. De få stackars själarna som hade bestämt sig för att gå ut och gå hade antigen ett paraply eller så var de genomdränkta. En kvinna med träningskläder kom springande längs trottoaren, hon var helt dränkt. Hennes hår var dyngsurt och hennes kläder såg ut att fastna på kroppen, det strittade vatten där hennes fötter landade på asfalten. Jag hann tänka för mig själv att jag hade tur som inte var hon just nu, att skriva prov i ett torrt klassrum var ändå bättre än att springa i regnet.
På vägen till skolan hände inte så mycket, jag och pappa satt tysta i bilen, utan radio. Det var knäpp tyst, det ända som hördes var regnet mot bilrutorna och ljudet av bilens hjul som klöv de stora vattenpölarna som låg stilla vid sidan av vägen. Skolvägen var inte så lång men jag hann ändå bli trött på vägen och jag lutade huvudet mot den kalla fönsterrutan. Jag tittade på regndropparna, hur de slingrade sig ner för glaset och försvann.
-Provet kommer nog gå bra ska du se, du måste bara tro på dig själv så ska du se att allt ska lösa sig, sa pappa och tittade på mig och log.
Just i det ögonblicket när jag tittade upp för att titta på honom såg jag två lampor komma mot oss i hög hastighet. Jag skrek till och då small det. Det blev svart. Jag öppnade ögonen och såg himlen, regnet som föll på mig och den otroliga smärtan av glas som skurit mig. Jag kände mig yr och tog mig på punkten i huvudet som tog extra ont. Det kändes som att håret var vått men jag kunde inte urskilja om det var vatten eller något annat, mina fingrar var täckta av blod. Jag satte mig upp och det vinglade till i huvudet på mig. Jag låg en bra bit från vår bil men jag kunde inte se pappa någonstans. Jag såg bara vår bil och en stor lastbil som malt ner hela framdelen av bilen. Haltande sprang jag fram till bilen och tittade på förarsidan. Där satt pappa, men bilen hade krossat honom från bröstet och neråt.
Jag blev anfallen av så många känslor på samma gång att jag inte visste hur jag skulle reagera så jag bara stod där och stirrade på det som var kvar av min far. Jag fällde inte en tår, jag sa inte ett ord jag bara stirrade. Jag kunde inte förstå att det var sant, ena sekunden var min pappa här i egen hög person och nu är han inte det. Föraren i lastbilen steg ut lite yr och såg vad som hade hänt, han tog genast upp sin mobil och ringde en ambulans. Jag stod fortfarande kvar på stället, jag rörde inte en muskel, jag kunde inte röra en muskel, jag var som fastfrusen i marken. Snart kom en ambulans och en brandbil. Ambulansförarna tog tag i mig och förde mig till deras bil, jag fick en filt och de undersökte mitt sår i huvudet.
Jag bara satt och stirrade ut i tomma intet, jag rörde inte en min, jag var helt tom. Jag förstod inte ens vad ambulansförarna sa till mig, det var som att jag befann mig i en bubbla, där jag såg att de pratade med mig men jag hörde inte vad de sa, jag såg bara den sista bilden jag hade av min pappa i bilen före krocken. Orden han sa till mig gick som på repeat i hjärnan på mig ”du måste bara tro på dig själv så ska du se att allt ska lösa sig”.
Ambulanspersonalen började leta i mina fickor efter en plånbok, jag rörde inte på mig och de hittade den till slut i min innerficka. De tog en titt på mitt körkort för att se vad jag hette och sedan la de tillbaka plånboken och körkortet i fickan. Polisen hade nu också anlänt till platsen och de stod och förhörde lastbilschauffören om vad som hade hänt. Brandmännen började ta isär bilarna och en annan ambulans kom dit för att hjälpa till att få bort pappa. Jag åkte med ambulansen till sjukhuset för att få mitt hål i bakhuvet limmat. Men jag kunde inte tänka på något annat än vad som nyss hade hänt, jag kunde inte förstå att det var sant, jag hoppades att jag bara skulle vakna när som helst och att allt var en hemsk, hemsk mardröm. Det fanns så mycket han inte hade lärt mig ännu. Han var den ända som förstod mig och nu finns det ingen som gör det längre. Det fanns så många saker jag ville säga till honom, hur kunde det vara hans tid redan.
Jag vaknar till som om jag var i en djup dröm. Tillbaka på bussen med alla trötta människor. Jag ser att jag ska av vid nästa hållplats så jag gör mig redo att gå ut i det ösande regnet och tar ur mina hörlurar. Bussen stannar och jag börjar gå mot gravgården. Den är dystrare än vad den brukar vara. Jag drar upp huvan och går lite fortare för att inte bli helt genomvåt. Jag stannar vid pappas gravsten, jag hukade mig ner vid stenen och tittade.
-Du måste bara tro på dig själv så ska du se att allt ska lösa sig, sa jag tyst till mig själv.
Jag lade ner blombuketten på graven och satt en stund och tittade på stenen.
-Jag saknar dig, sa jag tyst med sorg i rösten, som om jag ville få ett svar.
Jag stod kvar en bra stund i regnet och tänkte. Att det idag hade gått ett år sedan mitt liv svängdes upp och ner var en konstig känsla. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på pappa sedan den dagen. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och alltid att se ner på mig som en skyddsängel. Jag hoppas han kan glädjas över mig och att jag får se honom igen när min tid är kommen.
***
Linus Pått har valt temat rasism för sin novell:
Där
stod jag mitt i folkmassan som tidigare bildat en mur med sin
kroppar. Man hade nu tagit avstånd och jag stod där själv med alla
blickar kastade mot mig.
Sirenernas
ljud kom närmre och ekade i mitt huvud. Ekande gjorde mig yr och jag
behövde sätta mig ner. Jag satt mig ner och iakttog alla blickar
som jag fick. Kände knappt igen någon som fanns på platsen. Jag
tittade mig omkring för att se till att de hade avlägsnat sig från
platsen. Det var svårt att avskilja på människorna. Deras ljusa
ögon var det enda jag kunde avskilja i mörkret.
Allt
mitt hat hade sakta börjat dö ut och kändes inte lika starkt
längre och jag tänkte för mig själv hur jag istället skulle
stanna i min lägenhet. Där kunde i alla fall ingen göra mig illa.
Sirenerna
var nu så högljudda och så nära att jag bländades av det blåa
skenet. Bilarna rullade in en en efter en annan och tvärnitade mitt
framför folkmassan. Dörrarna flög upp och ut kastade sig
människorna som snabbt ville veta vad som hänt. Där jag låg på
marken såg jag hur någon pekade mot mitt håll och de ljusklädda
männen kom springandes mot mig.
Jag låg
på marken och kände av smärtorna i armarna, blodet som rann
kraftigt ner från mina axlar ner till mina händer. Jag kände hur
de tog ett stadigt tag om mina armar och hur de lade mig på bår. Jag hoppades på att faran nu var över. När jag lades in i
ambulansen såg jag några typer komma snabbt gåendes mot mig. Jag
lyfte på huvudet för att kunna se ut från där jag låg, i
baksätet på ambulansen. Det sista jag så före de stängde
dörrarna var två långfinger som kom upp mot mig. Jag lade mig ner
igen och låtsades inte bry mig samtidigt som bakdörrarna smällde
ingen.
Jag
kände hur bilen började rulla och hur jag blev grundligt undersökt
av en man som satt vid min sida. Kände hur han tvättade ur mina sår
och på något sätt lyckats stoppa blödningen.
Jag
började tänka tillbaka på kvällens händelser och på hur jag
hade blivit förnedrad av männen som var dubbelt större än mig.
Hur deras mörka händer hade slagit till mig och hur jag hade fallit
till marken och hur jag sen hade blivit omringad av en massa
människor.
Vi
började närma oss sjukhuset och jag kände hur jag började nyktra
till och hur jag igen kunde tänka klart. Väl framme blev jag insatt
på ett rum och blev noggrant undersökt. Det konstaterades att jag
hade en bruten arm och att jag fått flera slag mot mitt ansikte.
Sköterskorna lämnade sedan rummet.
Två
blåklädda män kom in i och sa de kom från polisen och att de
ville förhöra mig och mitt perspektiv från kvällen. Männen var
mycket allvarliga och menade att förhöret skulle ske på rummet där
jag låg. Den ena mannen satte sig ner och tog fram papper och penna
medans den andra läste av ett annat papper.
Efter
att de båda blivit klara att börja förhöret frågar den ena
mannen: Varför vi börjat slagsmål på den lilla baren mitt i
centrum! Jag blängde på den frågande och sa sedan att jag inte
visste. Manne frågade om det vittnen hade sagt stämde nämligen att
du hånat och skrattat och använt skällsord mot ett gäng
mörkhyade?… Jag blundade och sade inte ett ord.