Det finns en fråga jag är tröttare på än de oändliga matteproven, köerna i matsalen och grupparbeten där man själv måste göra allt arbete: “Vad vill du bli när du blir stor?” Det känns som att alla i min omgivning har ett och samma favoritämne, min framtid. På släktmiddagar, i skolan, till och med hos frisören dyker den upp, den där eviga frågan.
Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ofta svarar jag något ytligt, som “Kanske något inom ekonomi” eller ”Juridik låter intressant.” Sedan får jag också höra: “Du kommer väl ta över din pappas plåtslagerifirma?” Det vore logiskt, företaget har ju funnits i flera generationer och jag är hans enda barn. Men att svetsa och klippa plåt varje dag är ungefär lika lockande för mig som att skriva en extra fysikläxa på jullovet. Bara för att något redan är “bestämt” betyder inte det att jag faktiskt vill det.
Det märkliga är att det verkar förväntas att vi redan vet. Som om vi som är 16–18 år borde ha en tioårsplan, drömyrke och passion. Ibland känns det nästan som att man ska kunna visa en PowerPoint om sin noga planerade framtid på studenten. Samtidigt byter vuxna jobb, utbildningar och till och med länder, utan att någon ifrågasätter dem. Folk säger ofta att “Gör det du är intresserad av” och ”Det är okej att inte veta”, men innerst inne känns det inte så. Hela samhället är uppbyggt på idén att man redan i gymnasiet ska ha en ungefärlig plan för resten av livet, och egentligen så har jag inga större intressen, speciellt inte något som jag skulle kunna tänka mig jobba med. Världen förändras, nya yrken uppstår och även om man utbildar sig i flera år är det inte ens säkert att man får jobb inom det yrket.
Ibland dyker det upp utbildningar eller jobb som låter spännande, men jag vet knappt om jag skulle klara av dem, och ännu mindre om jag ens skulle orka hela vägen. Bara tanken på flera års studier, prov och krav känns ibland överväldigande.
Visst kan man alltid byta bana senare, men ibland slår tanken mig: vad händer om jag fortfarande inte vet ens då? Ibland kan jag tänka på några rader ur låten “Bitter Sweet Symphony” av The Verve, “But I’m a million different people from one day to the next.” Det är precis så det känns, ena dagen vill jag bli psykolog, nästa dag journalist, och den tredje dagen något helt annat.
Och det är väl klart, ibland känns det stressigt, det ska vara stressigt, det är ju ändå ett rätt så stort beslut man ska ta. Då någon i klassen berättar att de bestämt sig för att bli läkare, civilingenjör eller kanske lärare, och redan vet att de måste läsa vissa specifika kurser, kan jag bli stressad. Trots det tror jag att jag inte är ensam, att de flesta känner samma sak, även om de inte säger det högt.
Kanske är det just det som är grejen: det är okej att inte veta. Det är okej att ändra sig, tveka och testa på nya saker. Livet är inte en rak linje, utan mer som en GPS som ständigt säger ”omräknar rutt”. Och det är faktiskt ganska skönt. För även om jag inte vet exakt vart jag är på väg, så betyder det inte att jag är vilse.
Tyra Hällström