Att känna är det viktigaste en människa får ta del av. Att få uttrycka sig samt visa vad som gör just en själv unik är ett av de mänskligaste man får ta del av genom livets gång. Att få känna sig speciell och att få bli respekterad för den man är, för det man står för, för det man tycker om, är avgörande för hur man mår i sitt dagliga liv. Alla dessa faktorer bidrar till att man är den man är, men varför har samhällets normer utvecklats till att dessa saker skall begränsas. Mannen skall inte känna känslor. Dessa normer skapar även ett måste i livet, man måste passa in. I en värld där man inte passar in tvingas man att leva i en konstant förvirring eftersom man tar beslut man inte vill göra, eftersom normerna styr vid slutet av dagen.
Varför beskrivs en liten pojke som “stark” eller “modig” när han möjligtvis ligger i en barnvagn eller just lärt sig att gå? Hur kan en liten krabat på något år behövas redan där formas till vad han påstås skall bli, istället för vad han egentligen vill bli. En sådan liten pojke har inte ens möjligheten att förstå sig på vad han vill bli, eller vad han vill uppnå. Denna enorma tyngd som samma pojke möjligtvis kommer behöva gå med börjar redan byggas upp här, men varför säger jag möjligtvis? Av den orsaken att allihopa är unika med egna intressen och tankar. Denna pojke behöver dock inte växa upp och känna sig utanför eftersom han faktiskt råkar passa väldigt bra in i normen, eftersom han vill bli stor och stark samt hålla på med ishockey eller någon annan sport som definieras som “manlig”. Men om han inte råkar passa in på normerna så kommer han tyvärr att utsättas för väldigt jobbiga perioder.
Denna pojken kan möjligtvis vara jag, men det kan även vara någon annan som känner likadant som jag. Jag är en sådan person som hamnat i kläm mellan normerna och att våga visa det unika jaget. Jag har alltid älskad fotboll och att träna eftersom jag vet att det hjälper min fysiska förmåga att klara av vardagen men samt stärker det mitt psykiska eftersom det hjälper en att hålla rutin. Men på andra sidan kanske det inte är så “manligt” enligt normerna att ha en mycket större andel kompisar av det kvinnliga könet än det manliga. Inte heller följer jag normerna när jag hellre sitter hemma och spelar gitarr medans jag sjunger en klyschig Ed Sheeran låt som handlar om att älska någon än att skaffa sig en riktigt cool moped. “Tänk om alla moppepojkar i högstadiet skulle höra att jag tycker om Justin Bieber och Ed Sheeran” tänkte en 15-årig jag som var aningen osäker i sig själv. Kort sagt så har jag inte haft det lätt att uttrycka mig själv och visa vem jag egentligen är.
I videointervjun “Hampus Nessvold om mansrollen: Få män visar upp nyanser idag” (publicerad 5.6.2018) på Nyhetsmorgons youtube kanal pratar Hampus Nessvold om sin syn på mannens liv i samhället och hur han inte riktigt hittade sig själv i högstadieåldern. Han fångade de manliga stereotyperna i fyra korta meningar i intervjun när det gäller känslor. Inte visa känslor, håll ihop och var stark, absolut inga tårar samt ge och ta smällar. Detta verkar jag och Nessvold vara väldigt överens om eftersom jag håller med honom starkt. Jag har genom hela min skolgång varit rädd för att gråta. Jag har gråtit en gång när jag befann mig i högstadiet eftersom någon sa något väldigt förnedrande emot min familj. Då låste jag in mig på toaletten och kom för sent till lektionen, det var en av dom få gångerna jag inte klarat av att “ta smällen”. Mannen har konstant präglas av att inte visa känslor, jag tror det har lett till den punkten att i princip alla män är rädd för att visa sorg på offentliga platser.
Nessvold tar också upp ämnet om att prata om hur man känner. Han tycker att kvinnan vågar öppna upp mer än männen och prata om hur de egentligen känner. Jag känner också igen mig i detta av den orsaken att jag alltid pratar med mina kvinnliga vänner om saker som besvärar mig mycket, och sällan till mina manliga vänner. Jag känner mig tryggare att prata med kvinnor eftersom jag känner mig mindre dömd.
Att öppna upp sig till män är något som är väldigt känsligt därför att man hela sitt liv har försökt visa sig stark inför dem och absolut inte berätta om vad som bekymrar en. Jag har dagligen i alla mina medvetna år på denna planet varit rädd för att inte ses som en mentalt stark man, som absolut inte gråter.
Någon som är väldigt populärt för pojkar i området där jag är uppväxt är det starka intresset för motorer och fordon. Detta har varit en väldigt jobbig del i min uppväxt eftersom jag i flera år har försökt bli intresserad av detta. Jag har även kännt att jag har varit tvungen att tycka om det fastän i slutändan brydde jag mig inte ett dugg. Det har lätt blivit att jag fått ta emot hånfulla kommentarer eftersom de som har dessa intressen märkt att jag är så långt ifrån deras vardag som det går att komma, därför var jag relativt lätt att hacka på. Jag har i flera år känt att jag inte passar in och jag har även ifrågasatt min sexuella läggning endast för att jag inte riktigt passar in i normen. Jag tror en stor del män som inte passar in i normen känner samma sak och har även upplevt samma sak fast i olika former beroende på hur deras vardag ser ut.
Men om man börjar se ur perspektiv så har dem som hånat mig blivit formade på ett likadant sätt som jag, enda skillnaden är att alla dessa pojkar har pushat varandra hårdare och hårdare varenda dag så att de kan visa sig stark och inte visa känslor, till skillnad från mig som har till största del umgåtts med flickor som oftast inte känner samma relevans till att döma män. Dessa män som har vuxit upp i en annan miljö än jag har blivit lärda av varandra, att visa känslor är att visa knogar.
I youtubevideon “Va in kaar” (publicerad 9.11.2019) berättar Walter Forsén om det gemensamma som en stor del män känner. “Det har aldrig genom historien funnits en konstigare idé än att sluta känna känslor” säger Forsén i sin video. Detta citat beskriver grunden för hela hans tankar och funderingar. Detta är även grunden för tankesättet bland alla män, varje år av mitt liv har jag byggt upp lager på lager för att inte visa känslor. Därför känner jag faktiskt sympati för dem som har behandlat mig dåligt eftersom de uppfostras på samma sätt som jag, deras försvarsmekanismer är dock olika till skillnad från mina eftersom vår vardag är så pass annorlunda.
Forsén håller även starkt fast vid den konstiga tanken om att inte få älska. Han framför att alla män skall få älska vem eller vad de vill. Det kan vara en partner, familj eller ett husdjur, så länge man får känna. Att älska är något alla barn blir uppskrämda av eftersom att vara kär i en flicka är ett av de omanligaste en lågstadiepojke kan göra, “Usch, är du kär i henne?” har jag fått höra som liten. Jag kände redan då som 10 åring att jag aldrig ville skaffa en flickvän, detta präglade mig länge eftersom jag var rädd att yttra mina känslor.
Det är inte så konstigt att jag har svårt att låta tårarna rinna ut fastän mina vänner säger åt mig att det är okej. Det är som att glömma bort något som jag har blivit undervisad hela mitt liv, det är som att glömma att läsa och skriva. Dessa lager av en så kallad “styrka” har blivit starkare med åren, vissa mäns murar är till och med för svåra att bryta ned. Man får inte glömma hur man bokstavligen känner.
Casper Byggnings