Här kommer en till novell från kursen MO8. Den är skriven av Amel Susic.

 Människorna tog över igen

Det var en mörk kväll när jag och min hund Kalle gick ute. Vi gick på vår vanliga promenad tills Kalle såg någonting och började skälla. Jag märkte ingenting men han bara skällde. Jag undrade vad som pågick, vi vände mot det hållet. Jag fick syn på människor. Jag blev rädd. Kalle skällde fortfarande tills de liknande människorna kom närmare oss. När de kom närmare slutade Kalle skälla, de sa någonting men jag uppfattade inte vad. De kom närmare och närmare, jag och Kalle flyttade oss åt sidan, det var riktigt mörkt vilket gjorde att man inte såg var man gick. Efter en liten stund gick de iväg. Jag undrade vad de ville av oss ,varför kom de?, och vad de gjorde här?

Jag vet mycket om människorna, de tog över planeten Jorden och förstörde allting. Vad gör de här? Vill de förstöra den här planeten också? Jag sprang hem till mamma och pappa och berättade vad jag såg. De trodde inte på mig, de sa att “vi är trygga här”. “Men varför tror ni inte på mig, jag såg dem” sa jag. Mamma kom och kramade mig och sa återigen att vi är trygga här.

Efter några dagar kom det i nyheterna att människorna faktiskt kom till vår värld. Mamma sa att jag absolut inte fick umgås med dessa varelser, du minns vad som hände på Jorden? Jag lovade mamma att inte umgås med varelserna. Dag för dag gick och det blev mer och mer människor här. 

En dag gick jag och mamma på marknad här i staden. Vi handlade gräs och växter. Idag fick vi lyxen att hinna i tid och handla syre det brukar alltid ta snabbt slut, oj va länge sedan vi åt syre det smakar så gott. En burk kostar faktiskt 50 q2w3 vilket var väldigt dyrt för oss. Vi gick hem och där fick vi syn på människorna som började gå runt vårt hus, vi sprang snabbt huset. Mamma sa “Vad gör ni här?” De svarade inte. Mamma blev arg och gick fram till dem och frågade att vad de gjorde på vår tomt. Såklart förstod de inte vad hon menade. Men mamma undrade var pappa är, det visade sig att han var i deras mage eftersom hon såg hans arm på grillen. Människorna sprang fram till oss och låste in oss i en bur, vi kom in på “deras” mark. Nu sitter vi här: jag, mamma och Kalle och väntar när det är vår tur att hamna på grillen. 

Nu efter en tid började jag tänka att vi egentligen är till för att ätas av människorna. Det är bara så. Vi måste acceptera detta. Igår gick min mamma iväg och jag tror att jag aldrig kommer se henne igen hon ligger säkert på deras tallrik. En dag tänkte jag att ifall jag kunde bygga en värld skulle världen vara en bättre plats än den vi lever i. Jag skulle göra så att ingen behöver äta mera eftersom det plågar oss allihopa. Jag skulle göra att alla har det bra och att ingen lämnas utanför så att bara kärlek lämnar kvar och leder världen mot en bättre plats.