Läsåret är slut. Skolan står tyst, men inte helt tom ännu. På kansliet sitter rektorn och kanslisten fullt upptagna. Det är dags att lämna in anmälan till höstens studentskrivningar, även om vi just har dimitterat årets studenter. Man hittar också lärare här och var i skolan. Lärare som städar sitt arbetsbord, katalogiserar kemikalieförrådet, flyttar digitalt material från den plattform vi ska överge till en ny vi ska lära oss, lärare som tänker på nästa läsår, men också på läsåret som gått.
Det är nu då lugnet lagt sig som tankarna får göra sig hörda på allvar. Tankarna som funnits där under läsåret, tankarna som diskuterats med kollegorna och vännerna många gånger om under läsåret, tankarna som fortsätter skava. Det är trösterikt att många andra haft samma tankar och de sammanfattas allra bäst av Barbara Strand-Blomström i hennes debattartikel ” Tankar i studentexamenstider” (Vbl 30.5.2019).
Jakten på resultat har trappats upp, jämförelserna haglar tätt i medierna, samtidigt som andra värderingar verkar skjutas åt sidan. Nästa läsår börjar arbetet med gymnasiets nya läroplan som ska tas i bruk 2021. Utbildningsstyrelsen skriver att man nu ska fokusera ”på att de studerande ska orka och må bra”. Men hur kombineras det med att resultaten i studentproven väger tyngre än någonsin tidigare i ansökningsprocessen? I de tal som hölls på årets studentdimission i vårt gymnasium lyfte flera talare fram den press som ställs på ungdomarna i sociala medier och i vardagen utanför skolan. Det är inte bara resultaten i studentproven som jämförs och skolorna som placeras på rankinglistor, utan tävlan mot andra finns överallt i samhället. Jag vill citera Strand-Blomström som ger uttryck för det som borde bli viktigast av allt i den nya läroplanen: ”En ung människa är under utveckling. En ung människa ska få tveka, misslyckas, göra om, förbättra, kämpa. Få känna glädje över det hon uppnår och klarar av med sina mått mätt.”
Våra klassrum fylls varje läsår av en mångfald individer. Där sitter du som är målmedveten och redan vet vad som står i sikte efter gymnasiet, du som är uthållig och träget jobbar vidare, du som törstar efter mer kunskap och du som nyfiket vill utforska världen. Men där sitter också du som är vilsen och inte ens vet om gymnasiet är rätt plats för dig, du som är skoltrött och ändå fortsätter nöta skolbänken i brist på annat, du som är sargad och redan tvingats kämpa så mycket och du som är osäker och ännu inte vet riktigt vem du är och vill vara. Bland alla dessa personer sitter också du som passar på att ta en nystart efter en stökig grundskoletid, du som tar framtiden med en klackspark, du som kom till gymnasiet för att du vill fortsätta umgås med dina bästa kompisar dagligen och du som kom för att här får du spela fotboll eller gitarr. Där sitter du bland en brokig skara studerande, alla med era olika utmaningar.
Vi lärare vet att ni alla finns där i våra klassrum, även om det inte alltid syns helt tydligt till vilken kategori just du hör. Vi funderar ofta på hur vi kan formulera oss och vad vi kan säga, för att inte öka pressen på dig som redan ställer höga krav på dig själv, för att samtidigt kunna ge dig som behöver det en extra motivationsspark, men för att heller inte lägga ytterligare en börda på dina axlar som redan bär ett tungt lass. Det är allt annat än lätt att hitta balansen. Vi ser också dig som dröjer kvar i klassrummet och verkar behöva prata, men samtidigt kommer någon från nästa grupp in och tillfället susar förbi. Vi marscherar alla vidare i gymnasievardagens höga tempo.
Det är oundvikligt i dagens
skolsystem att komma ifrån det faktum att resultat används för att öppna dörrar
framåt, men du ska minnas att vitsorden inte säger det minsta om ditt människovärde!
Vi måste skilja på person och prestation! Det är bara du som vet vad allt som
ligger bakom vitsordet på ditt betyg. Hur många timmar du pluggat och förberett
dig, hur många timmar du legat vaken och inte fått tyst på alla tankar som
snurrar, hur många timmar du hellre tillbringat i rinken eller har flytt in i
en serie eller ett spel i stället för att sitta vid skrivbordet med
läroböckerna framför dig. Är du nöjd med dina mått mätt? Är din egen måttstock
rimlig med tanke på de omständigheter du befinner dig i? Jag hoppas du kan
svara ’ja’ på båda dessa frågor.
Det verkar enkelt att jämföra siffror
och skapa statistik av vitsord, men vi ska minnas de viktiga egenskaper som
finns i skolans värdegrund, som inte lyfts fram bland resultat och jämförelser.
Du som sprider bra stämning, du som vågar bjuda på dig själv, du som ställer
upp för andra, du som går fram till den ensamma och pratar, du som vågar
argumentera för dina åsikter och du som ifrågasätter sådant du tycker kan
förbättras. Du har goda egenskaper som dina medmänniskor uppskattar både i och
utanför klassrummet! Skolan är trots all digitalisering fortfarande en social
plats, fylld av en härlig mångfald människor. Vi jobbar tillsammans och stöttar
varandra. Om hastigheten blir för hög ska vi hålla i varandra så att alla hålls
med på tåget och ingen faller av.
Men nu har skoltåget igen nått en
ändstation och ska stå stilla ett tag. Klassrummen och korridorerna gapar tysta
och tomma några veckor. Under tiden får både lärare och studerande samla
krafter inför nya utmaningar. Vi får alla göra annat, förhoppningsvis en hel
del sådant som inte alls mäts på några skalor, som inte behöver jämföras med
andra. Själv värderar jag de stunderna högst då jag kan sitta på en solvarm
klippa, rikta blicken mot horisonten, dra in havsbrisens sälta i mina näsborrar
och bara stänga av precis allt annat. Dessa kravlösa stunder är mitt
andningshål.
Jag hoppas att du också hittat ditt andningshål där du kan stanna upp och att du får många möjligheter att varva ner i sommar och strunta i prestationerna!
Glad sommar!
Jenny Lindberg