Det händer hela tiden hemska saker runt om i världen. Allt från krig till svält och till naturkatastrofer. Det kan hända att man inte tänker speciellt mycket på de här händelserna, eftersom man känner att det är långt borta och därför inte riktigt berör en själv. Men då och då uppstår det situationer när det hemska istället finns väldigt nära. Då känns det genast mycket mera verkligt och skrämmande. Jag själv känner ibland oro över det som händer i världen just nu, och jag vet att jag är långt ifrån den enda som gör det. Jag tror att i alla fall de flesta har känt liknande känslor den senaste tiden. Oro kan vara väldigt jobbigt. Jobbigt att känna, men också jobbigt att hantera. En fråga som jag ibland funderar på, som jag tycker är väldigt viktig, men som jag tror att det egentligen inte finns något bra svar på: “Vad kan man göra när oron blir för stor?”
Ledaren “Till dig som tänker på kriget” publicerades i Vasabladet den 26.2.2022. I ledaren skriver Viveca Dahl om det som kanske är mest centralt på nyheterna just nu. Kriget i Ukraina. Dahl skriver på ett sådant sätt så att barn enkelt ska kunna ta till sig av innehållet i texten. Ledaren är alltså riktad till barn. Jag tror ändå att barn inte är de enda som kan ha nytta av att läsa texten, utan att allihopa kan ta till sig något från den. Hon berättar om kriget som pågår just nu. Att Rysslands president, Vladimir Putin, anfallit Ukraina, och att det kan komma att bli det största kriget i Europa sedan andra världskriget. Hon berättar också om bakgrunden till anfallet, och om hur andra länder försöker få slut på kriget.
“Det man vet en del om blir lättare att hantera” skriver Dahl i ledaren. Hon menar alltså att allt kan bli lite mindre skrämmande om man känner att man har lite kunskap om det, och kan förstå vad det är som egentligen händer. Detta håller jag verkligen med om. Jag anser att kunskap kan vara både en styrka och en trygghet. Dock tror jag att det ibland kan ha den motsatta effekten.Trots att man har läst om kriget och förstår vad som pågår kan man vara orolig. Ibland gör det kanske att man blir ännu oroligare än man var tidigare, då man inser att det faktiskt är en verklighet, och i det här fallet; hur nära kriget egentligen är.
Det är helt normalt att vara orolig, men det kan vara en väldigt jobbig känsla. Enligt mig är det är en av de värsta, om inte den allra värsta, känslan som finns. I kolumnen “Våga lyssna på känslorna, sitt med dem, också då de gör ont”, publicerad 27.3.2022 i Hufvudstadsbladet, skriver Monica Ålgars om känslor, framför allt sådana känslor som “gör ont”. Känslor som oro, ångest, sorg och rädsla. Hon reflekterar över hur man ska göra för att hantera de här känslorna. Här kommer min fråga in igen; “Vad kan man göra när oron blir för stor?”. Ålgars ger såklart inga direkta svar, eftersom det egentligen inte finns några sådana. Dock berättar hon om sådant som man kanske kunde försöka tänka på.
Monica Ålgars betonar att alla känslor är viktiga att känna, och också att man inte borde se på känslor som positiva och negativa. “Alla känslor har en funktion och får finnas”, skriver hon. Jag tycker att detta är ett väldigt intressant tankesätt. Jag har inte tänkt på känslor på det sättet tidigare, men nu när jag tänker på det känns det väldigt logiskt. Ibland känner jag att jag helst skulle sluta känna vissa känslor, men det går såklart inte. Även om det skulle vara möjligt, tror jag inte att det skulle vara nyttigt. Istället för att försöka få bort en känsla är det däremot viktigt att man försöker ge plats för alla känslor, både de som känns lättare och svårare att hantera. Jag försöker tänka att det alltid går över, fast det kanske inte alltid känns som att det kommer att göra det.
Både Viveca Dahl och Monica Ålgars betonar i sina texter att det är bra att prata med någon om sina känslor, sin oro och sina funderingar. Att dels kunna sätta ord på det man känner, och dels att man inte behöver hantera allt själv, utan istället kan få stöd av andra. Också jag tycker att det här är väldigt viktigt. Jag vet ändå att det inte alltid är så lätt. Vissa människor har väldigt svårt att prata om sina känslor, och jag är en av dem. Jag har väldigt sällan pratat om mina känslor, och sådant som oroar mig, kanske eftersom det har känts väldigt svårt att sätta ord på dem. Nu har jag börjat prata med kuratorer och liknande personer. Det var i början väldigt jobbigt att öppna upp mig om det jag känner, men det blir hela tiden lättare. Det är fortfarande lite svårt, men jag tror och hoppas att det är något som jag kommer bli ännu bättre på. Jag tror att det är viktigt att man utmanar sig själv genom att försöka prata med någon, även om det kan kännas jobbigt. Åtminstone att man försöker ge det en chans, det kan i alla fall inte bli värre.
Så vad kan man egentligen göra när oron blir för stor? Jag tror att det allra viktigaste är att man kommer ihåg att man inte är ensam. Det finns alltid någon att prata med. Det kan vara en kompis, en familjemedlem eller kuratorn i skolan. Om man är orolig för något som man inte riktigt vet något om, är det bra att läsa och lära sig om det. Målet man borde uppnå, anser jag, är att man lindrar det värsta av oron. Samtidigt ska man komma ihåg att det också är okej, och väldigt bra, att känna. Här tycker jag att namnet på Monica Ålgars kolumn passar väldigt bra; “Våga lyssna på känslorna, sitt med dem, också då de gör ont”. Jag tycker att alla borde ta till sig av detta.
Lina Stenholm
