I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt.

Systern från havet av Ulf Stark och Stina Wirsén, en bok om krigsbarn, har inspirerat flera studerande och vi delar här med oss av ett smakprov.

Emelie Bärnas har skrivit dikter:

Dikt 1

Mörk himmel, mörkt blått hav

Dystra läten.

Vågorna rullar med fart.

Bara du och jag,

Min fina syster.

 

Dikt 2

Utanför vårt blåa hus ser jag plan som skjuter ut.

Jag hör hård smäll varje kväll.

Ingen nattning före fem.

Väntar på en dyster dag då pappa ej finns kvar.

Väntar på en vacker dag där blommor börjar ta sin fart.

Ty min pappa är ett minne blott men min blomma är för gott.

Dikt 3

En tant jag är, hjälper den som liten är.

Stor som små vi alla är.

Ta min hand och följ med mig.

Jag tar dig bort från ondskan hel.

Jag skyddar dig från alla monster som du ser.

Jag tar en smäll för dig och mig.

Ta min hand och följ med mig.

 

Dikt 4

En syster så söt.

Ett krig som tog din själ.

Ett vatten som stoppar oss.

En tant som hjälper oss.

En pappa som krigar för oss

Men en morgondag jag inte ser,

Med dig vill jag leva syster.

*****

 

Jacob Nordmyr har skrivit en novell:

Valet som ingen mamma borde behöva göra

Solen går upp över gården Solbacka som ligger en bit utanför Helsingfors. Gården ligger i en dunge med björkar och huset med sin röda färg och vackra omgivning är det vackraste i området. Men just idag är något annorlunda, inte som det brukar. En skugga vilar över huset. Fåglarna kvittrar inte som de brukar och morgonen är inte lika härlig som annars. Idag är det den 30 november och året är 1939. Radion sprakar till medan Monika, en nybliven mamma till lille sonen Markus, står och gör i ordning dagens frukost som består av gröt och kokta ägg direkt från hönsgården utanför. Hon blir förvånad när radion börjar skråla. Hon tänker att det ju inte är radiosändning före klockan nio.

Nyhetsankaret börjar prata, med sin svenska med kraftig finsk brytning, börjar han förklara situationen som Finland befinner sig i. Finland är i krig med sin östra granne, Sovjetunionen. Monika blir som förstelnad, hon förmår inte göra annat än att stå och stirra på radion med öppen mun. Tankarna bara rusar genom hennes huvud. Kommer min man nu att tas ifrån mig? Hur ska jag klara mig själv här på gården och hur ska jag kunna försörja både mig och Markus medan Kurt är vid fronten?

Dörren öppnas och Kurt kommer in i köket. ”Vad är det med dig?” frågar Kurt, ”Du är ju alldeles likblek”. Monika får inte ur sig ett enda ljud. Hon står fortsättningsvis och stirrar på radion som nu tystnat. ”Vi är i krig.” mumlar Monika, knappt hörbart. Kurts ansikte förvandlas från solkysst till likblekt på en sekund. Han visste inte vad han skulle säga. Tystnaden låg som en tjock dimma i luften.

Tre dagar senare stod Monika och Markus på trappan och såg Kurt vandra ut mot vägen. Väl ute vid vägen så kom en grön, kamouflerad militärlastbil körande. Den stannade framför Kurt och han hoppade upp på flaket. Det sista han såg före han gav sig av var Monikas vinkande hand. En tår smög sig ner för hans kind. Men han knöt näven i fickan och svängde blicken framåt.

Livet var inte direkt lätt hemma på gården. Monika slet för att få ihop tillräckligt med mat till henne och Markus. När hon inte kämpade med maten stickade hon strumpor och tröjor, som hon sedan skickade iväg till fronten. Ungefär två veckor efter krigsutbrottet började bomberna falla över Finland. Bomberna från de sovjetiska flygplanen haglade både i och runtom Helsingfors. Därför var gården Solbacka en väldigt osäker plats under kriget.

För varje dag som gick blev hon räddare och räddare, det kändes som att bomberna som föll bara kom närmre. Hon sov knappt något om nätterna och Markus som bara var ett år gammal grät mer än vad han var tyst. Monika ville bara gråta och hon kände sig både uppgiven, maktlös och ibland på gränsen till galen. Hur skulle hon orka?

När bomberna slog i marken någon kilometer från gården skallrade rutorna så högt att hon trodde att de skulle spricka. Hon ville verkligen inte att Markus skulle vara kvar när en av bomberna faktiskt föll på deras gård. Hon var nämligen säker på att det skulle ske. Frågan var bara när.

En dag när hon gick förbi byns lokala butik såg hon en stor affisch. På bilden stod fyra barn på en tågperrong. De hade lappar hängande runt halsen och stora kappsäckar som de släpade i marken. Tågen gick till Sverige och erbjöd finska barn en tryggare framtid, en framtid i vårt grannland i väster.

”Ska jag skicka iväg min Markus?” tänkte Monika. Hon ville hellre ha honom långt härifrån hos en annan familj än under en träbalk i ett bombat hus. Men bara tanken att stå på perrongen och föra in Markus i en av tågvagnarna fick nästan hennes knän att vika sig. Hon ville verkligen inte, men hade hon något val? Det kändes inte så.

Dagarna gick och bombanfallen kom mer frekvent för varje dag som gick. Hon övervägde att skicka iväg sin son mer och mer för var dag som flöt förbi. En dag när hon stod och hängde upp tvätt på tvättlinan såg hon en mörk skugga tona upp sig på himlen, skuggan kom med en hiskelig fart österifrån. Hon förstod direkt var det var, ett sovjetiskt attackflyg. Hon skyndade sig mot huset då hon hörde ett dån. Bomben måste ha fallit väldigt nära för hon föll omkull på grund av den kraftiga tryckvågen. Det var då hon bestämde sig. Hon skulle skicka iväg Markus till Stockholm, och det så fort som möjligt.

Dagen därpå stod Markus och hans mamma på perrongen vid Helsingfors tågstation. Både Monika och Markus hade rödsprängda ögon av alla tårar som de fällt de senaste timmarna. Konduktören blåste i sin vissla och ropade ”Fem minuter till avgång.”. Monika gav sin son en extra kram före hon hängde brickan med hans namn, födelseort och ålder runt halsen på honom och förde in honom i tåget. Tåget, som en gång i tiden varit rött, men som nu skiftade i brunt, på grund av all rost tjöt till, tiden för avskedet som hon fasat för var här. Nu fanns det ingen återvändo. Hon visste i det här ögonblicket inte om hon skulle få se sin son igen. Tåget började sakta rulla norrut, mot gränsen till Sverige. Monika stod ensam, maktlös, olycklig och rådvill kvar på perrongen. Hennes son, hennes allt, var på väg mot en ny framtid, en framtid utan henne, sin mamma. ”Gjorde jag det rätta?” tänker hon, innan hon släpar sig hemåt med tunga steg och ansiktet strimmigt av tårar.

Det har nu gått 20 år sedan den dagen, dagen då Monika sa hejdå till sin son på perrongen vid Helsingfors tågstation. Kriget är sedan länge slut och Finlands återuppbyggnad efter kriget är i full gång. Monika har inte hört något från sin son sedan dagen de skildes åt. Det har dock inte gått en enda dag utan att Markus funnits i hennes tankar och hon har svurit på att en dag leta reda på sin son. Hon vet inte ännu, gjorde hon verkligen det rätta?