Denna period vistas kombistuderande från årskurs 2 i vårt skolhus och i MO3 har de läst, behandlat, inspirerats av och själva skrivit dikter. Det har (precis som det brukar) varit värmande att se hur de studerande har öppnat sina sinnen och hjärtan för lyriken som genre och hur de alla har hittat egna röster och ämnen inom denna konstform. Varsågoda, här bjuder vi på ett smakprov! Läs och njut!
Ia
Det är som att världen står stilla
Det är som att jag står stilla
Fastän jag springer
Springer hårdare än nånsin
Gryningens solstrålar torkar sakta bort tårarna
Torkar bort blodet
Blodet som han orsakat
Hjärtat bultar som en hammare i bröstet
Men jag känner det knappt
Allt jag kan känna är sorg och rädsla
Sorg för att vara kvinna
Rädsla för allt vad det innebär
Och inte innebär
Äntligen glesnar skogen
Jag kan se ljuset
Jag fortsätter springa
Fortsätter kämpa
Lämnar mörkret bakom mig
Cassandra Haglund
__________________________________________________________________
DU
Du sitter där på samma ställe i uterummet i din stol med ett liggande läge, dina kryckor som du nyss har fått ligger på golvet bredvid stolen. Du förstår inte riktigt tekniken med att gå med de där kryckorna så då och då kan det komma ett svärord ur din mun, men du hittar dina knep som vanligt.
Du har alltid det samma leenedet när du ser att jag kommer till er och äter frukost. Vi sitter och äter vår morgongröt med frysta blåbär som du har plockat på sensommaren i år. Vi sitter och pratar om de vardagliga samtalsämnena och skämtar.
Du tar dina dagliga mediciner och efter en stund frågar du igen om du tog din värktablett som du ska ha kl.8 på morgonen bara för att vara på den säkra sidan.
Det är svårt att acceptera att du blir äldre och inte har den samma orken. Du har alltid varit så ung i mina ögon. Både du och hon har alltid varit mina extra föräldrar när inte tiden har räckt till för mamma och pappa. Men hur ska jag kunna acceptera att du blir äldre, morfar, för du är mitt allt.
Skribent som önskar vara anonym
__________________________________________________________________
Att sväva på moln
Hon.
Hon är en sån person som inte kan hålla tyst om sina åsikter.
Hon är en sån som inte bryr sig om hon får skit under naglarna.
Hon är sån som alltid vill andra väl och som inte kan lämna någon annan i sticket.
Hon är en duktig flicka men som inte är som alla andra.
Hon är en flicka som är skicklig på det hon gör men samtidigt inte har någon aning själv om vad, hur och varför.
Hon är jämnt snäll och jämnt dum.
Hon står stadigt med båda fötterna på jorden, trygg men ändå osäker.
Han.
Han är en sån person som tidigt fått lära sig att det är bättre att hålla käft än att säga sin åsikt.
Han är en sån som alltid vill se bra ut.
Han är en sån som inte alltid bryr sig i andra.
Han är en mittemellan person, inte för bra och inte för dålig.
Han är en pojke som inte har en aning om vad han gör eller så vet han precis vad han gör. Han har en talang.
Han är en bergodalbana med känslor.
Han står med det ena benet i luften och det andra på jorden, osäker men ändå trygg.
De.
De är olika. De älskar varandra. De bråkar. De kysser varandra. De skriker. De sover tätt intill varandra. De gråter. De skrattar. De går baklänges. De springer fram.
Han sparkar till henne under bordet så att hon inte ska säga för mycket. Hon säger åt honom att han duger som han är.
Han är lagom och hon är för mycket. Hon är lagom och han är för mycket. Balans?
De svävar på moln av kärlek endast någon meter över jordens mörka och hårda yta.
Vi.
Vi älskar varandra och vi är lyckliga.
Ni.
Ni behöver inte bry er.
Moa Kakkuri
__________________________________________________________________
Jag är
Jag är gymnasten i gymnastiksalen.
Jag är eleven i klassrummet.
Jag är en regndroppe från molnen.
Jag är strängarna på gitarren.
Jag är spegeln på din vägg.
Jag är pappret där din penna skriver.
Jag är sängen du sover i.
Jag är radion du sätter på.
Jag är fransarna på dina ögon.
Jag är svettdropparna som rinner från din panna.
Jag är kaffet du dricker.
Jag är det sista du tänker på innan du somnar.
Linda Nygren
__________________________________________________________________
För mig är du hela världen
För mig är du
hela världen
för mig är du
allt jag behöver
För mig är du
allt jag bryr mig om
Du pratar med mig
som om du hatar mig
som om jag vore smuts
som om jag vore
något som du
aldrig ville ha
Du släpper inte in mig
innanför ditt skal
skalet, gjort av stål
men ändå
kan jag inte ge upp hoppet om att jag,
någon gång
ska kunna ta mig in
Undrar hur länge
jag ska vara såhär
bete mig såhär?
Är det verkligen meningen
att jag
ska göra allt för dig
medan du gör
ingenting
för mig
Linnéa Wester
__________________________________________________________________
Han springer uppför backen
Lika fort som regndropparna når nacken
Han vill iväg
Bort från alla normer
Hitta någon slags utväg
Från alla ytliga former
Hitta en regnbåge med hiss
För att slippa klättra helst en gång
eller iallafall göra en kompromiss
att man iallafall skulle få ett litet språng
Vad är det dom egentligen vill?
leka lekar om makt?
Att man känner sig som ett projekt inom goodwill?
Eller som om detta var någon form av människojakt.
Men alla har vi vår del
även om det inte verkar så
kanske allt bara är ett spel
Även fast vi får slå varann gul och blå.
Men det får ingen veta
kanske det är lika bra
Så istället för att motarbeta
får vi bara anta
Vi är utsatta för stordåd
du behöver bara hitta din ledtråd
Skribent som önskar vara anonym
__________________________________________________________________
STINAS ALFABET
Sommaren är förbi
fast solrosorna fortsätter skina i höstsolen.
Själv, sitter jag på en stol i skogen
Sömnig.
Sliten.
Smått skräckslagen.
fast solrosorna fortsätter skina i höstsolen.
Som solnedgången närmar sig sitter jag kvar
själv, på stolen.
Själen känner sig sömnig
Sliten.
Smått svältande.
Svart.
fast solrosorna fortsätter skina i höstsolen.
Stina Roth