I mina gymnasiestudier fick jag nyligen ta del av litteraturhistoriens vindlande väg genom tiden. Även om det var en obligatorisk kurs måste jag erkänna att det var ganska fascinerande att lära sig om hur litteraturen alltid har skildrat människans problem i livet. Så varför har berättelsen varit en del av människors olika kulturer så länge? Hur har folk aldrig tagit avstånd från historier?
Jag har alltid gillat att läsa, och eftersom bibliotek och bokhandlar fortfarande existerar kan jag inte vara den enda. Böckerna har gett mig en chans att leva vilda äventyrares liv, och om ni frågar mig är det varför berättelser, oberoende av i vilken form de förekommer är så populära. Det breda begreppet kan betyda allt från forntidens muntliga tradition till en viral musikvideo på Youtube. Det enda som sammanbinder olika berättelser är hur deras karaktärers handlingar och upplevelser ger folk möjligheten att glömma sin egen tråkiga eller problemfyllda vardag. Berättelser hjälper folk att orka, oberoende av livssituation eller socioekonomisk ställning.
Ett bra exempel på hur människor drivs av berättelser är ICA:s reklamfilm ”Stigs livs kärlek”, som publicerades 2.10.2016 på och hämtades 17.2.2019 från videotjänsten Youtube. Reklamfilmen för fram ICA:s samarbete med Cancerfonden, och hur de samlar in pengar tillsammans. Den handlar om hur huvudkaraktären Stig träffar sitt livs kärlek, som tyvärr snart insjuknar i cancer och avlider ackompanjerat av sorglig musik. Filmen är mycket välgjord och första gången jag såg den kände jag verkligen hur nackhåren reste sig. Även om jag aldrig ens har träffat personerna i filmen kunde deras berättelse beröra mig på ynka 45 sekunder.
Reklamfilmen visar också hur man har upptäckt berättelsers fantastiska egenskaper. Jag gissar att största delen av de berättelser den moderna människan tar del av dagligen är gjorda i kommersiellt syfte. Om berättelserna på något vis representerar hur det är att vara människa är det också lättare att se den presenterade produkten eller tjänsten som en lösning på ett problem.
Hur berättelser alltid har varit en del av människan är något som även beskrivs i Bo Eriksson text ”Superhjältarnas återkomst – en gammal historia”, publicerad 5.11.2017 på webbplatsen tidsresan.nu. Texten hämtades 17.2.2019. Eriksson beskriver hur hjältarna har varit en del av människosläktets kultur sedan antiken, och hur de ännu t.ex. syns som Wonder Woman i filmer och serier. Han beskriver hur hjältarna kan se olika ut, men ändå alltid vinna folks hjärtan med dygd och bragd. Det Eriksson beskriver är alltså hur människan alltid söker efter berättelser, och det råkar sig bara att dessa är mycket bra på att binda samman samhällen.
Man kan definitivt kombinera litteraturen och alla sorters berättelser med teori och analys, men det är inte det viktiga. En bra berättelse ska innehålla känsla, och det är också vad som sållar ut berättelser som har tvingats fram ur författaren. Berättelsen beskriver mänskliga känslor och mänskligt liv. Därför är det också viktigt att författare vågar sticka ut. Annars försvinner din berättelse in i mängden, och detta gäller förstås alla berättare, oberoende av vad berättelsen egentligen är. Även om artificiell intelligens är på uppgång, och man säger att maskiner ska kunna ersätta människor på nästan alla poster, kommer det ta länge ännu innan datorer kan producera berättelser på samma sätt som en människa. Detta beror inte på tekniska begränsningar, utan på hur robotar aldrig har fått känna de känslor människor får uppleva under hennes liv. Och en berättelse utan känsla är bara text.
Det finns med andra ord någon slags värde i berättelser. De mest inbitna läsarna brukar ofta beskriva hur skönt det är att läsa och ta in en riktig bok, istället för att ladda ner den på surfplattan, men värdet i berättelser ligger djupare än så. Det handlar inte om modalitet, författaren eller ens läsaren. Det handlar om att få många små lösa pusselbitar att passa ihop. Det finns nästan oändligt många ord att välja på över hela världen, och nästan oändligt många sätt att kombinera dessa för att få en mening. Här talar vi inte ens om alla olika andra saker som kan vävas in i en berättelse, finns det musik eller ska det finnas någon viss textur i bilderboken? Berättelser är som tyger, det är inte särskilt svårt att massproducera yllestrumpor, men en unik orientalisk matta kräver erfarenhet och skicklighet bakom vävstolen. Det är trots allt inte bokens sista kapitel som lämnar dig gråtande, det är också alla föregående kapitel. Det är berättelsen som en helhet som bjuder på en emotionell bergochdalbana, det är där berättelsens värde finns.
Ludvig Nordin