” Varsågod!”

Så lyder ofta orden som betyder att jag ska sätta igång med
mitt jobb. Såväl i film som i teater har regissörer för vana att säga
”varsågod” för att visa att här tar verkligheten slut och nu är det tryggt att
finnas i fiktionen. Jag heter Alex Holmlund och jag är skådespelare.

Foto: Laura
Malmivaara

Tvåtusentretton var nog ett omvälvande år. Jag blev färdig
student och kom att börja mina skådespelarstudier vid Teaterhögskolan i
Helsingfors som är en del av Konstuniversitetet. Omvälvande dels för att man
ännu en gång borde gissa saker om framtiden och våga känna efter vad som
riktigt rör sig inom en. Senast var det aktuellt i nian och slutet på
högstadiet. ”Aktuellt” är väl fel ord, för det är det väl hela tiden. Jag går
åtminstone för det mesta runt med frågor om vad jag riktigt ska göra av
det här livet. Dels var året 2013 omvälvande för att jag blev färdig med mina
gymnasiestudier för tidigt, jag blev utan att göra. Det passar inte mig och
mitt huvudbry.

I teaterhögskolan blev det mer att grubbla på. Jag brukar
beskriva början av utbildningen som att plocka isär sig själv bit för bit.
Sedan studera bitarna och efter hand lägga dem tillbaka. En del av konsten
handlar om hur väl du iakttagit din omgivning. För att förstå ens omgivning
måste man förstå sig själv, så att vi kan spegla intrycken i något.
Skådespelaren på scenen, eller på duken, fungerar också som en spegel att se
olika reflektioner genom.

Utöver det psykologiska är skådespelarstudier väldigt
fysiska. Kandidatutbildningen byggs upp av närvaroundervisning måndag till
fredag, nio till sjutton, med få undantag före magisterstudierna. Klockan nio
varje dag börjar ”rörelse”, det kan vara balett, akrobatik, abstrakt dans,
styrketräning, stagefighting för att ge några exempel. Rörelsen tar slut halv
elva. Innan lunch brukar man ännu ha något mera ”akademiskt” – teaterhistoria,
filosofi, kreativt skrivande exempelvis. Schemat efter lunchen byggs upp av mer
praktisk skådespelarutbildning: Olika övningar med olika gästande pedagoger
eller repetition av någon typ av sceniskt material. En stor del av utbildningen
är också röst- och sångkurser med utbildningens lektorer. Praktik sker under
det fjärde året, men utbildningen är i sig väldigt praktisk. Några tenter har
man rentutav inte. Jag minns hur lost jag var när jag skulle skriva nivåprov i
finska och engelska (någon språkundervisning har man inte heller utöver arbetet
med det egna språket). Jag hade inte med mig penna eller sudd, jag visste inte
var på pappret man skulle skriva eller om jag fick ha kvar etiketten på min
vattenflaska.

När jag studerade på teaterhögskolan var tanken med
kandidatutbildningen praktisk – att lära sig skådespelarens hantverk. Magistern
var mer fri till sin form och sitt innehåll och målet var att fördjupa sig
konstnärligt och filosofiskt som skådespelare. Magisterstudierna upplevde jag
som mer akademiska. Ett sådant här praktiskt yrke lär man sig förstås mycket
genom att göra och från och med våren det andra studieåret ökar mängden föreställningar
och uppvisningar av vad man fokuserat på under kurser.

Jag är evigt tacksam för min utbildning. Mitt liv har blivit
rikare av att få lära mig så mycket om mig själv (och teater…). Det har
ändrat på hur jag ser på omvärlden. Men jag förstår också varför inte alla som
håller på med teater vill vara skådespelare, vilket jag inte kunde förstå som
adertonåring. Man vill ju göra olika saker, och de olika sakerna ställer olika
sorts krav. Jag har nog lagt ner mycket tid på att bli skådespelare, även
utanför teaterhögskolan. Inget traditionellt studieliv med andra ord. Jag har
inte heller fått mindre huvudbry, ”men men” som man säger.

Jag tror att det vore fint om man implementerade vissa
element från teaterhögskolan i grundskolan, den fysiska och mentala resan jag
gjort önskar jag alla andra. Jag skulle däremot inte rekommendera min
utbildning åt någon som inte vill bli skådespelare. Men, är man osäker kunde
jag rekommendera att prova söka – det ger förhoppningsvis inblick i studierna.
Men så är inte alltid fallet med inträdesprov. Förhoppningsvis ger denna text
något till bilden.

Likt många utbildningar idag kan man jobba med lite vad som
helst när man blir klar, eller innan, emellan, utöver och vid sidan om etc.
Huvudsakligen jobbar man förhoppningsvis som skådespelare på scen och på film.
Man kan också jobba med andra konstformer, till och med andra branscher – allt
man fördjupat sig i kan ge paralleller till allt möjligt oväntat. Jag blev
färdig för lite mindre än ett år sen och hittills har jag till exempel spelat
in kortfilm, spelat teater, varit arbetslös, skrivit essä, skrivit musik, varit
resurslärare på grundskolan Norsen och läst in material till hörförståelsen i
svenska i studentskrivningarna.

Jag fördjupade mig i filosofi, psykologi, religion och musik
under gymnasiet. Det var helt bra för mina studier, men andra erfarenheter är
också bra när man ska bli skådespelare. Jag önskar dock att jag skulle ha
förstått hur intressant historia är och att jag då som nu skulle kunna lite mer
om samhället. Jag kom in som adertonåring till Teaterhögskolan och det var bra
på sitt sätt – jag var som ett blankt papper och kunde dränkas i bläcket av all
undervisning som gavs mig. Men jag var samtidigt väldigt ung och kunde ha haft
det lite lättare om jag skulle ha varit kanske två år äldre. Det skulle
åtminstone ha varit möjligt att hålla en viss distans till saker och ting, och
på så sätt gjort livet lättare. Men jag är nöjd med att det blev så här, det
gick också. Nu är jag skådespelare och bor i Helsingfors där jag hittat mitt
liv. Jag trivs bra för tillfället. Det tog nog tre eller fyra år före jag kände
att jag ville stanna här. Det är en bra studiestad, antar jag(?). Helsingfors
är ju också mycket annat än en studiestad, Vasa eller Åbo känns troligen
mer som studiestäder. Jag vet inte hur mycket man borde ta studiestaden i
beaktande. Sök i stället till en utbildning som intresserar dig, eller något du
kan tänka dig att prova på i ett år. Det är bra att prata med andra om så svåra
saker som framtiden. När jag sökte till teaterhögskolan berättade jag däremot
inte åt så många, för jag ville inte vara tvungen att komma med beskedet att
jag inte kom in ifall om det skulle ha blivit så. Min B-plan var att söka en
studieplats och festa ett år, det är jag glad att jag slapp göra. Det var nog
lite cyniskt tänkt i mitt fall. Man ska väl göra det man vill få ut av det här
livet, när man nu blir given möjligheten.

https://www.uniarts.fi/sv/teaterhogskola

Teaterhögskolan,
foto: Alex Holmlund