MO9 handlar detta läsår om skräcklitteratur och vi har bland annat bekantat oss med spökhistorier från Österbotten. I en text i Andarnas stad av Tiina Hietikko-Hautala läste vi om bakgrunden till att det sägs spöka på ett hotell i Vasa. Kursdeltagarna fick leva sig in i detta och skriva historier i jag-form om ett möte med detta spöke. Här följer smakprov ur de studerandes texter:

Jag hade vant mig vid tystnaden så pass att mitt hjärta skippade ett slag när ett par snyftningar hördes. Inte ett barns klara, ängsliga gråt. Nej, kraftlöst och pipande, på gränsen till aggressivt. Jag lokaliserade dem till tunneln, hade någon kommit för att hjälpa mig? När ingen dök upp puffade till sist nyfikenheten mig ut genom dörren. Det var ingen där. Bara de smutsiga sladdarna i taket som såg till att lampornas trådar glödde. Bara tegelstenarna som bar på en trött, röd nyans. Bara jorden som kvävts av mina fotsteg.

Jag uppskattar verkligen att jag får arbeta nätter. Eftersom jag inte har länge kvar till min pensionering och för att folk räknar mig som gammal fick jag frågan om jag skulle vilja arbeta en del av mina sista dagar som nattvakt och det ville jag så gärna. Min man dog för 1,5 år sedan och allt efter det har jag inte haft nån skillnad med att vara vaken på natten eller dagen. Dessutom finns det något trollbindande med nätter. Nätter är som gjorda för möten.

Plötsligt såg jag något som skymtade bakom mig i spegeln, jag vände mig fort om, men ingen var där, den obehagliga kalla känslan började krypa inom mig. Jag började gå snabbt mot trapporna som skulle leda till mitt hotellrum, när jag kom upp på övervåningen, där korridoren var stannade jag upp, i slutet av den mörka korridoren såg jag någon som gick emot mig.

Jag sov så väl att jag på morgonen kände mig lugn i hela kroppen. Det drog i mungiporna. Alla muskler kändes tunga av avslappning. Jag slog upp ögonen och kände hur pulsen kvicknade till, tio centimeter ifrån mig på min högra sida satt en skepnad och såg på mig. Jag kände hur huden pickade under hennes blick och hon log mot mig, på ett förvånansvärt fromt och vänligt sätt.

Något vitt fladdrar förbi i ögonvrån. Jag svänger mig förvånat om. ”Jag trodde du gick på kafferast, Antti?” frågar jag ut genom de öppna glasdörrarna till kabinettet. Två, fyra, sex steg och jag står i den grälla korridoren. Korridoren, med sin gräsgröna heltäckningsmatta och senapsgula tapet, är raka motsatsen till kabinettet, som går i olika vita nyanser. ”Antti?” Inget svar. Min skämtsamma kollega tycks inte vilja avslöja sig denna gång.

Efter att ha kontrollerat att allt fungerade som det skulle gick jag ut igen och stängde dörren, på vägen tillbaka till trapporna började jag tänka på alla märkliga saker som skett och som jag har känt, jag är inte en vidskeplig person men ibland kan jag känna något som jag endast kan beskriva som en annan närvaro.

Det var bara för några dagar sedan som jag börjat arbeta som ny anställd i köket på Hotell Central. Jag kände till platsen redan innan jag börjat jobba, och hade passerat den många gånger. Jag hade hört historierna som människorna som jobbat här hade spottat ur sig, men jag var alltid skeptisk till det som sades. ‘Det är väl bara något trick de använder för att få folk att vilja komma hit’ tänkte jag. Alla människor verkar lockas till omtalade platser som denna. De vill utmana sig själva verkar det som. Jag hade inte tid för sånt trams. Ändå hände det något här, som vände upp och ner på allting som jag trodde mig veta, och som jag aldrig kommer att glömma…

23:56

Jag är äntligen klar med rundgången då jag hör en dov duns någonstans bakom mig, jag vänder mig om och går motvilligt mot ljudet. En lampa är på och en tavla har ramlat, jag är säker på att jag släckte alla lamporna och tycker inte att det är roligt längre. Jag hänger upp tavlan på sin krok och ska med raska steg ta mig därifrån då luften går ur mig. Först är det iskallt på framsidan av kroppen, men ganska snabbt förflyttar kölden sig längre bak och lämnar mig. Jag står på knä och slås av tankar som jag inte vill tänka. ”Jag tänker inte tro på dig” viskar jag tyst. Kölden återvänder och någon fnyser i mitt öra. ”De som inte tror på mig har ingen rätt att vistas i mitt hus”.

Det var obehagligt mörkt i rummet, kunde knappt se mina egna händer i det här ljuset. Jag hör en stol falla och jag sitter ner på golvet skrämd. Mitt hjärta bultar och jag känner mina ögon ta ont av att hålla in tårarna.
”Kan ni snälla sluta skrämma mig nu?” säger jag och jag hör min röst spricka lite. Inget svar och min hand gräver sig ner till min byxficka. Min telefon har en ficklampa!

Då min koncentration ger sig från fönstret och jag ser min egen reflektion ser jag nånting skymta bakom mig vid dörren till kabinettet. Jag svänger om och börjar tyst för mig själv skylla händelsen på för många drinkar men då dörren till kabinettet flyger fast av sig själv är jag nära att dö. Jag faller bakåt men stiger snabbt upp. Det måste ha varit någon liten unge som sett mig och lyckats skrämma skiten ur mig.

När jag håller på att leta rätt på mina filer (Var var nu den där jävla foldern…) hör jag dörrarna bakom mig slå igen. ”Ursäkta, jag har bok-” börjar jag. Sedan fryser jag till. En kvinna står vid lampknappen. Hennes ljusa, blåa ögon liksom skär in i mig och jag känner mig som paralyserad. Tusen tankar flyger igenom mitt huvud; är hon en av personalen? Vem är hon? Varför är hon här? Och varför är hon så underligt hotfull?

Till en början var det tomt i mitt huvud och jag kände ångesten krypa fram tills jag började höra orden i mina tankar. Först svagt men sedan lika klart som jag tidigare hört dem. Jag var överlycklig och skrev så fingrarna knappt hängde med ända tills jag stannade upp. Var det min egen tankeröst jag hörde? Jag hade varit för ivrig att lägga märke till att rösten som räknade upp orden lät aningen kvinnlig, en djup men ändå kvinnlig röst. Jag steg raskt upp och skakade på huvudet. Hur kunde min inre röst plötsligt låta annorlunda? Var det ens min egen röst jag hörde, tänkte jag, men jag insåg genast hur löjligt det lät. Man kan väl inte höra andras röster i sitt eget huvud?

Mina orsaker är något helt annat. Jag hade hunnit jobba på restaurangen i 6 år innan något faktiskt inträffade. Visst hade lampor blinkat lite nu och då, och man hade hört arbetskompisar berätta om att deras dukningar förstörts och allt det som nu berättas i spökhistorierna. Men det som hände mig berättas inte i historierna, för det som hände mig vet ingen annan om än jag. Och snart vet också du, om du väljer att fortsätta läsa.