I kursen MO5: Text och kontext har årets tvåor fått i uppgift att utgående från några uppslag ur olika bilderböcker skriva en novell, en diktsamling, teckna en serie, göra en kortfilm, spela in en podd, hålla ett tal eller spela upp en scen. I deras texter ska temat som finns i bilderboken komma fram och behandlas på något sätt.
Här är en novell av Matilda Brommels inspirerad av ”Den gamle mannen och valen” av Stian Hole:
Meningen utan dig
Jag drar ett djupt andetag av den torra luften som susar förbi mej på mopeden. Jag kan inte fatta att det har gått 10 år sen du lämnade mig. 10 år sen den dag jag såg ditt liv slockna rakt framför mina ögon. Dagen då vårt liv endast blev mitt. Inget har varit detsamma sen dess.
Dagen då vi fick veta att du hade cancer raserade allt framför mina ögon. Visst hade jag hopp om att du på något sätt skulle klara dig, men ändå visste jag att 60-talets forskning inom ämnet inte var tillräcklig för din cancer. Av alla människor i denna grymma värld är du den sista som förtjänade detta. Allt det lidande du gått genom, alla dina tårar. Jag skulle kunna ta allt detta på mej utan en sekunds tvekan. Varför fick inte jag cancer, utan du? Ibland är världen långt från rättvis med att dela ut sina plågor.
Dom brukar säga att smärta försvinner med tiden, efter dagar och månader av bearbetning. Jag håller dock inte med. Inte ett dyft. Jag vet redan att min kommer aldrig att försvinna. Jag saknar dig bara för mycket älskling. Jag skulle göra vad som helst för att se ditt fräkniga ansikte le för en sista gång.
Det var vår sötsura passion för äventyr som gjorde att vi möttes. Tillsammans har du och jag korsat alla hinder världen slängt mot oss, vi har bestigit berg och korsat öknar. Men efter din bortgång har jag vänt mitt ansikte från detta, det känns inte värt det utan dig vid min sida. Istället har jag skamfullt nog använt alkohol som min tröst, speciellt den här tiden på året, när körsbärsträden blommar och solen stannar kvar på himlavalvet allt längre.
Jag svalde salivet i min mun för att dämpa den tunga klumpen i mitt hjärta, det hjälpte som vanligt i en millisekund, men därefter är den tillbaka. Den är som en smärtsam form av cancer som doktorerna inte kan finna, den värker och växer hela tiden. Jag svängde upp på uppfarten till ett rött litet hus med vita knutar, vårt hus, eller mitt numera. Jag vet att man som 34-åring inte ska tänka på att livet är i sitt slutskede, men det är väldigt svårt att inte göra det när världen man förlorat den betydelsefullaste människan som någonsin vandrat på denna himlakropp.
Jag ställde min moped mot husets lite mossiga fasad och gick och satte mig i trädgårdsgungan som var placerad vid husets norra vägg, där hade man utsikt över det till synes oändliga havet och den höga branten som skilde marken från vattnet. Här kunde vi sitta i timmar och prata om förgångna händelser och vårt nästa äventyr.
Jag suckade, samtidigt som jag kunde känna havets salta doft. Kristin hade verkligen rätt i att detta ställe håller något speciellt, jag är så glad att hon lyckades övertala mig att köpa det den där gången för 14 år sedan. Hon brukade säga att det kändes som att detta ställe var början på något nytt, det brukade jag också tycka, men just nu känns det som att slutet närmar sig. Det är så nära att när jag närmar mig kanten för en sista gång kommer se det tydligare än någonsin.
*****
Vi delar också med oss av Alexandra Vikströms dikt inspirerad av samma bilderbok (bild 3):
Ensam kvar med minnena
I det stora huset.
En stängd dörr.
En fin dörr,
fint utsmyckad.
Ett präktigt handtag.
Den stängda dörren.
Låst.
Hemlig.
“inte röra”.
Den gamle mannens ensamhet.
Instängd.
Förvarad,
bakom en dörr.
Dörren på glänt.
Den gamle mannen på en stol.
En stol vid ett bord.
Bordet.
Ett skrivbord.
Mycket vanligt,
men ändå inte.
Bordet,
täckt med bilder,
listor
småkrams,
minnen.
Mannen,
svagt framåtlutad.
Lutad över minnena.
Bild på frun.
Brev från släkten.
Listor över dagar på havet.
Dagar i krig.
Kamraternas småkrams.
Minnen.
Minnena.
Smärtar,
värmer.
Minnena;
återstoden av livet.
Återstoden av deras liv.
Ensamheten;
överväldigande.
Minnena;
glada,
sorgliga,
hemska.
Ensam kvar,
med minnena som sällskap.
*****
Celine Lassfolk har inspirerats av ”Bakomvärlden” av Lina Blixt. Celines serie har bilderbokens Timmy i huvudrollen:
*****
Dikten av Hasan Jasarević utgår från samma bilderbok:
Har du någon gång drömt om att du faller
men sedan plötsligt vaknar upp
legenden har det att vissa människor dör i sin dröm
och blir bortburna av änglarna
men vissa gånger kan änglarna vara klumpiga
och fälla dig
nästa gång när du plötsligt vaknar av att du fallit i en dröm
tänk efter.