1. Analys av modersmålslärarens känslor och förhoppningar

Modersmålsläraren Ia Enroth från Närpes gymnasiums lärarkår ger uttryck för olika känslor och förhoppningar när hon lunkar på framme i klassrummet. Texten ska läsas i rätt kontext. Det är den sista lektionen med abi-18 inför studentprovet i textkompetens, något som förstås färgar lärarens tankar.

I en närläsning av texten konstaterar vi att det främst är lärarens monolog vi hör. Hennes blick rör sig över abiturienterna, hon gestikulerar febrilt och detta kan läsas som att hon hoppas att de ska lyssna, engagera sig och kanske t.o.m. ställa en fråga. När detta sker svarar hon glatt och detaljerat. Hon vill verkligen hjälpa abiturienterna så mycket hon kan.

Ibland kan vi ändå ana en oro eller kanske frustration när vi läser mellan raderna i texten. Flera abiturienter sitter tysta. De ser ut att drömma sig bort. Några av dem petar oavbrutet på sina mobiltelefoner och man ser att läraren blir fundersam. Vad skriver de? Till vem? Vad kan vara viktigare än textkompetens just nu?! En av abiturienterna ber att få gå på toaletten. Är det en ursäkt för att få komma bort från klassrummet? Dessa frågor ser ut att röra sig i lärarens huvud. Man kan knappast klandra henne. Det är inte lätt att veta hur man på bästa sätt ska tala till abiturienter. Men så ser hon ut att minnas. Det är ju så det ska vara. Abiturienter är inte EN levande organism. Abiturienter är en underbar mångfald!

Abiturienten är den som är organiserad, målmedveten och taggad. Abiturienten är den som har ett lässchema och som har full koll på situationen. Abiturienten är den som tar det lite som det kommer och som frågar “men vänta nu, när är provet?” med tankspridd blick eller den som rycker på axlarna och konstaterar att det nog ordnar sig det här. Abiturienten är den som vill så högt och så mycket att det mest känns som en olustig klump i magen hela tiden. Abiturienten är den som fokuserar på något helt annat än studentprov. På kropp och hälsa som inte riktigt samarbetar. På den där finaste som det bara inte går att sluta tänka på. På det där jobbiga som får studentprovet att blekna i jämförelse.

Allt detta tänker modersmålsläraren när hon blickar ut över ett klassrum fyllt av abiturienter. Hon hoppas att de nu minns allt det viktiga inför måndagens prov och att de alla får möta ett prov som de känner att de behärskar. Hon hoppas förstås att det ska gå bra för dem, och det tror hon faktiskt att det kommer att göra. Men hon hoppas också att hennes tjat om disposition, stilmedel, kopplingar till texten, genrer o.s.v. inte har fått dem att tro att deras människovärde mäts i studentprovsresultat.

För på riktigt bryr läraren sig mer om allt som ska hända efter att abiturienterna har lunkat ut ur studentskrivningssalen. Att de ska få ta ut det bästa av de sista skoldagarna och ropa “ABI,ABI,ABI” allt vad de orkar. Att de ska få andas ut och känna sig nöjda med sina prestationer när de får den vita mössan. Att de ska hitta rätt, raka vägen eller via omvägar. Att de ska få dansa. Ibland fastän hjärtat brister, men oftast till kärleken.

Njut av dansen, abi-18, och lycka till i studentprovet på måndag!

Ia

(Tack till Claire Castillon, Annika Norlin och Mikael Wiehe/Leonard Cohen för lånade ord och inspiration…)