I flera år hade jag gått och funderat vad jag skulle göra efter gymnasiet. Velat, hit och dit. Tillslut kom jag in på banan att jag skulle ta ett mellanår. Mitt slutliga val blev i slutändan att åka till Australien som au pair till en finlandssvensk/australiensisk familj med två barn i åldern 5 och 7. Jag var nöjd över mitt beslut att åka bort för ett år. Det som var mest skrämmande var språket. Hur skulle jag bli förstådd på min skakiga engelska? Hur ska jag kunna vara humoristisk på engelska? Hur skulle jag kunna visa vem jag är? Och hitta vänner? En skrämmande del alltså. Men att lära mig bättre engelska var också en av de största orsakerna till att jag ville åka iväg till ett engelskspråkigt land.
Min uppgift som au pair var att uppehålla barnens svenska språk, läsa böcker, prata, sjunga, leka och underhålla dem före och efter skolan tills läggdags. Det kändes som en trygghet för mig att kunna prata svenska med mamman, kunna fråga om engelska ord som jag inte visste eller kom på. Det kändes mer som hemma. Detta var också något som jag i början var lite osäker på. Skulle jag lära mig bättre engelska om jag har som huvuduppgift att prata svenska? Men jo, såklart.
Att flytta utomlands är nog ett av de bästa valen jag gjort i mitt liv. Man lär sig överraskande mycket om allt möjligt, framför allt sig själv. Att slänga sig själv ut på egenhand är en utmaning men något väldigt nyttigt. Jag lärde mig saker hela tiden, om det inte var språk så var det något annat intressant (till exempel att koala betyder ”no water” för att koalor inte dricker vatten).
Att vara au pair i Melbourne är något väldigt populärt, det vill säga det finns otroligt många att ta kontakt med via olika facebookgrupper och evenemang. Jag träffade faktiskt mest au pairer. Mina vänner var från alla jordens delar. Konstigt nog var de flesta från andra engelskspråkiga länder, vilket på sätt och vis var väldigt bra om man tänker på det språkmässigt.
Detta fantastiska år ”down under” har medfört otroligt mycket kunskap, en hel drös nya vänner (att sedan få åka och besöka också), nya insikter om livet och framförallt förbättrad engelska.
Jag frågade min värdpappa i bilen på väg till flygfältet när mitt år var över, om han tyckte att min engelska blivit bättre under året. Han svarade att den definitivt blivit bättre, men att det mest handlar om att jag lärt mig att våga prata och inte bryr mig i om det inte alltid blir helt korrekt. Vilket jag nog kan hålla med om. Min största rädsla i början av året var att säga fel, inte bli förstådd. Men jag kom så småningom underfund med att det inte krävs ett korrekt språk för att bli förstådd. Det krävs egentligen väldigt lite för att kunna hålla en konversation.
Våga prata, kommunicera, göra misstag. Framför allt fråga. Det är så man lär sig bäst.
Linnéa Kankaanpää
student från Närpes gymnasium 2016
