Runt om i världen är krig ett aktuellt ämne, runt om i världen orsakar krig rädsla i samhället och runt om i världen skapar krig otrygghet. Trots det verkar ingen bry sig om vart kriget tar oss även fast alla vet hur det slutar, för vi har sett det förr. Kanske inte live med egna ögon, men i vår vardag får vi läsa, höra och se hur krig förstör världen varje dag. Man har blivit lärd att lära sig efter sina misstag. Så varför fortsätter vi göra samma misstag om och om igen?

Pacifism kunde och borde vara en lösning för att få samhället att fungera på ett så tryggt sätt som möjligt. Pacifismens grundläggande tanke är att konflikter skall lösas utan våld. Skulle inte alla föredra ett samhälle som löser konflikter med fredliga metoder?

I sin krönika ”Pacifism i terrorns tid” som är publicerad på dagen.se den 10 november 2015 och hämtad den 20 februari 2018 skriver Joel Halldorf om att pacifism är den enda realistiska lösningen för att bekämpa våld.

Detta borde vi alla ta och tänka igenom en extra gång. Ända sedan vi varit små har krigen följt med oss. Vi har fått läsa om dem i skolan, i tidningar och på nätet. För oss människor blir det lite som att krig hör till. Män åker till militären för att vara beredda om ett krig skulle bli aktuellt i vårt land. Bara där märker man att världen inte är beredd att släppa krigen. Även Halldorf tar upp bland annat Hitler och första världskriget som något som vi alla är medvetna om att har gjort stor skada. Man tänker att krig alltid har funnits och att det inte är något konstigt med det. Det är här vi borde gör en ändring. Vi borde ha lärt oss att krig inte löser konflikter och på det planet borde vi även blivit mognare och hittat bättre metoder för att komma överens.

Genom alla dess år har man fått höra hur krig förstör samhällen, hem och människorelationer eller egentligen hur krig förstör människor överlag. I sin krönika ställer Halldorf en retorisk fråga om var det finns exempel på krig som har gett oss en tryggare framtid. Där träffar han helt rätt och jag kan inte tycka annat än detsamma. Eftersom vi alla har märkt att världen inte blir bättre av krig, varför strävar vi då inte efter att hitta något som ger oss trygghet?

Halldorf nämner det att bekämpa våld mot våld är som att hälla bensin på elden. Med det vill han säga att något väldigt litet kan bli till något mycket större än vad man hade tänkt sig från början. Därför borde man tänka igenom noggrant innan man gör något som man sedan kanske kommer ångra. Man kan ta en bil som exempel. Om din bil inte fungerar som den ska börjar du inte sparka och slå sönder den utan istället för du den till service för att göra så lite skada som möjligt. Så varför tänker man inte samma om människor? För människor är minst lika dyrbara som din bil, men det gör ändå inget om de dör, eller? För i dagens samhälle känns det som att vi människor dör lika snabbt som is smälter under en het sommardag.

Halldorf konstaterar i slutet av sin krönika att pacifism är den enda realistiska lösningen på konflikter. Jag håller delvis med, men inte helt. Pacifism har en bra grundläggande tanke, men det är för stort steg för samhället att helt hålla sig borta från våld. Någonstans mellan pacifism och våld skulle kunna vara en bra start. Till viss del tycker jag våld ändå behövs eftersom det alltid kommer finnas galningar runt om i världen precis som Halldorf också säger. Däremot tycker jag våldet kan riktas mot de som verkligen förtjänar det och inte så att det drabbar en hel hop av andra människor som är oskyldiga.

Så varför lär vi oss inte av misstagen? Som jag nämnde tidigare har krig alltid funnits med i vardagen. Det kan vara svårt att komma ur ett mönster som så länge tillbaka i tiden har funnits med. Det känns som att vi stampar på samma ställe som vi gjort i flera hundra år. Därför borde vi nu kämpa tillsammans för att bryta mönstret och komma vidare i utveckligen om fred på jorden. Pacifismen är inte den enda lösningen för fred, men det är en bra tanke som vi alla borde ha i bakhuvudet. För människor är mycket dyrbarare än din bil och och därför måste vi ta hand om dem bättre.

Alexandra Komsi