En novell skriven av Antonia Nylund i MO8.
Världens undergång
Ljudet av deras stålhättor ekade genom hallarna när de självsäkert marscherade rakt emot samhället. De var på väg, mardrömmen skulle komma bli verklighet.
Beskedet hade sänts ut från regeringen redan förra veckan. Mänskligheten skulle utrotas och planeten skulle äntligen få andas efter allt kaos vi människor ställt till med. Breven vi alla hade fått mottogs med blandade känslor som signalerade allt annat än glädje. Det här skulle bli slutet för oss alla och det fanns ingen väg ifrån det hela.
Processen för utrotningen presenterades kort i det bruna kuvertet förseglat med den rött lysande sigillen. En armé vars enda uppdrag var att döda mänskligheten hade i hemlighet tränats upp. Avrättningen skulle ske effektivt och smärtfritt stod det, men det fanns ingen vidare förklaring på den exakta metoden utan brevets avslutning bestod enbart av en uppmaning om att alla vid tolvslaget följande fredag skulle samlas vid respektive samlingsstation som blivit tilldelad.
Och efter en vecka fylld med ångest och avsked kom också fredagen vi aldrig ville uppleva. Rykten spreds runt varje hörn om människor som bunkrat upp sig i sina hem i ett sista desperat försök att rädda sig från döden, men de flesta hade accepterat ödet, det kom knappast som en överraskning.
Klockan närmade sig det fruktade tolvslaget med stormsteg och det blev slutligen dags att bege sig. Jag kollade ner på mina glänsande vita skor en sista gång, tog ett djupt andetag och öppnade ytterdörren med tårarna rinnandes nedför mina kinder. Min mor höll min vänstra hand i ett starkt och stadigt grepp och log uppmuntrande mot mig när mina ögon mötte hennes i hopp om att finna tröst någonstans.
För varje steg framåt sköljde en våg av ångest genom hela min kropp men på något vis fortsatte jag nästan mekaniskt gå framåt mot byahuset. Jag och mor hade fått samma samlingsplats och varje steg vi tog omgavs av en skrämmande tystnad. Framför oss, bakom oss och vid sidan av oss kunde man skymta människor som var på väg mot samma öde som jag själv. Någon enstaka gång bröts den tunga tystnaden av hjärtskärande skrik från desperata föräldrar vilka hade svikits av slumpens angivna samlingsstation och nu blev tvungna att säga ett sista adjö åt sina oförstående barn.
Redan på långt håll kunde jag se människor tryckas in i samlingslokalen. Stegen kändes allt tyngre ju närmare vi kom dörren. Utanför vaktade stora och ståtliga soldater med gevär i händerna och skyddsutrustning gjord för krig. Vi kom närmre och närmre. Plötsligt var det jag som stod där med dörren framför näsan och ångesten gjorde mig illamående. Jag kramade mors hand hårdare än någonsin innan vi tillsammans steg in. Jag hann knappt öppna munnen innan soldaterna slet mig från min mors trygga hand och förde in mig i ett rum. Jag skrek, jag sparkade och jag protesterade på alla tänkbara sätt men männen var både större och starkare än det lilla flickebarnet jag var. Dom hade tagit mig från mor, och nu skulle dom skicka mig rakt in i döden, alldeles ensam.
Rummet jag blivit satt i var mörkt och saknade både fönster och dagsljus. Det var inte särskilt stort, men det fanns heller inget behov av ett större utrymme för allt som skulle rymmas in var en stol. Jag blev beordrad att sätta mig i stolen och visste från tidigare erfarenheter med soldaterna att jag inte hade något annat val än att lyda så jag satte mig tyst ner utan vidare protester samtidigt som mina ögon återigen släppte ifrån sig en flod av tårar.
Jag kollade en av soldaterna rakt i ögonen och han mötte självsäkert min blick och med panik upp i halsen väntade jag på vad som skulle ske härnäst. Sedan small det till. Jag hann knappt höra ljudet av pistolen som avfyrades av den andra soldaten förens allt blev svart och jag kände hur min kropp hasade av stolen rakt ner i marken. Allt gick snabbt och jag hann inte ens inse vad som hade hänt före jag tappade medvetandet för allra sista gången.