Vi människor har använt oss av berättelser redan innan vi lärt oss att läsa och skriva. Det har och kommer alltid vara vårt sätt att kommunicera på. Med hjälp av berättelser målar vi upp bilder av våra tankar och känslor och delar dem med varandra. Berättandet skapar samhörighet mellan människor, samhällen och kulturer. Det skapar en känsla av gemenskap. Vi kan sitta tillsammans med våra vänner runt en lägereld och berätta spökhistorier eller sitta själva framför datorn medan vi läser någon annans livshistoria. Gemenskapen och samhörigheten förblir densamma och berättandet kommer alltid att föra oss närmare varandra.  

I artikeln “Är du formad av Pippi eller Potter” publicerad på Svenska Yle 26.11.2015 skriver Hanna Nordenswan om att sagor sitter kvar i oss från barndomen. Att sagorna och berättelserna vi stött på under vårt liv har format oss till de vi är idag. Intervjuade Mia Österlund menar att sagorna är som riktlinjer i livet och jag håller med. Jag tror att sagorna och berättelserna vi fått ta del av sedan vi var små har lärt oss att hantera alla olika känslor. Samtidigt  skapar också sagorna förebilder som vi i vuxenlivet undermedvetet vill efterlikna. Någon kanske vill vara lika stark och modig som Pippi Långstrump medan någon annan vill vara lika godhjärtad som Emil i Lönneberga, vilket framkommer i artikeln.

Jag tror det är viktigt att vi som individer får ta del av många berättelser livet ut. Med hjälp av berättelser kan vi associera till våra egna händelser och därefter lösa våra egna problem på ett etiskt och korrekt sätt. Berättelser kan vara en form av verklighetsflykt där vi under svåra perioder finner trygghet och tröst i något som skiljer sig från vår svåra vardag. Vi kan ta del av andra världar och karaktärer som hjälper oss att bearbeta våra känslor. Här finns också möjligheten till en stark gemenskap eftersom många människor kan ta del av samma berättelser. När vi tar del av berättelser utvecklas vår fantasi och vårt tänkande. Vi blir mognare och kan se saker från flera perspektiv.

Det är viktigt att vi väljer att ta del av berättelser som utvecklar oss till bättre, starkare, mognare och mer godhjärtade människor. Det är också viktigt att vi låter våra barn få möjligheten att ta del av berättelser som formar dem till en bättre människa. Ett samhälle där unga har fått lära sig att våld är accepterat ända sedan de var små skulle inte vara ett eftersträvansvärt samhälle. Genom att själva skapa berättelser med goda värderingar kan vi ge våra barn möjligheten att utvecklas positivt och ge samhället en tryggare framtid. Till exempel kan vi lära våra barn att alla är lika värda och att man alltid ska hjälpa varandra oavsett bakgrund.  

Österlund tror inte på teorin om att spel kommer konkurrera ut de klassiska sagorna. Hon tycker att det satsas stenhårt på berättelser och hon hoppas på att både spel och sagor kan finnas i framtiden. Jag tror att berättelserna alltid kommer finnas trots att spelen blir allt mer populära. Berättarsätten och stilarna ändras konstant, men grunden förblir densamma. Berättaren berättar och lyssnaren lyssnar för att sedan sprida berättelserna vidare. Förut skedde berättandet genom vandringssägner och myter, nu ser vi liknande koncept men i olika filmer och spel. 

Det är viktigt att få ta del av berättelser, men det är också viktigt att få berätta själv. Artikeln  “Hédi Fried om orden som befriar” skriven av Anna Kågström publicerad på Folkhögskolan 20.7.2017 handlar om överlevaren från förintelsen Hédi Fried. Hon är psykolog och författare och använder berättandet som en terapiform. Hennes historia är tragisk, men med hjälp av att dela den med andra kan hon bearbeta den. Hon har även skapat en trygg miljö, ett café, där andra förintelseöverlevare får sätta ord på sitt traumatiska förflutna och finna tröst i varandras historia. Det värmer att få se någon med så svår bakgrund hjälpa andra och göra något fint av sin historia.

Jag tror berättandet har en mycket viktig egenskap som inte får glömmas bort; det läker. Det läker sår av det förflutna och är viktig i bearbetningsprocessen av trauman. Det kan hjälpa en att sätta ord på och ge utlopp för tankar och känslor. Berättandet hjälper oss att hantera svåra motgångar i vårt liv. Att berätta om en jobbig händelse för en vän eller att bearbeta sina känslor hos en psykolog kan lyfta en tyngd från axlar och vara en lättnad för många. Ibland kan berättandet vara den bästa medicinen. Det är något som borde uppmuntras ännu mer än vad det gör idag eftersom det visar sig ha mycket positiva effekter. En människa som får ta del av en annan människas berättelse kan själv infinna sig i en liknande situation och behöver då inte känna sig ensam. Det här är ett viktigt sätt att bearbeta känslor. Det är något fint och tryggt med att bilda gemenskaper baserat på ens livshistoria och traumatiska upplevelser. Det kan vara allt från förintelseöverlevare till cancerpatienter som finner trygghet hos varandra. Vi människor behöver människor lika mycket som vi behöver berättelser.

Berättandet är också viktigt eftersom det får oss att minnas. Frieds och alla andra överlevares historier är historier som inte får glömmas. Om vi glömmer, kan det hända igen. Med hjälp av sina berättelser kan Fried hjälpa samhället att minnas och på så sätt förhindra att det fruktansvärda sker igen. Att dela sin historia kan inspirera andra att dela deras. Det är också viktigt att som lyssnare våga tro och ta in det andra människor berättar. Enligt Fried är en person som inte tror hjärntvättad, och ännu farligare är de som ansluter sig till honom eller henne. Jag tror att det är farligt att inte tro på varandra, en berättare borde alltid tala sanning och en lyssnare borde alltid ha tillit till berättaren. På så sätt skapas den bästa och tryggaste kommunikationen. En mogen berättare ger alltid plats åt andra berättare och tillsammans kan man skapa ett tryggt och välutvecklat samhälle där allas berättelser får ta plats. 

Vi människor behöver helt enkelt berättelser. Vi behöver både kunna ta del av dem, men också få möjligheten att berätta själva. Berättelser och berättande är något som finns överallt i vårt samhälle. Hos psykologer, i historieböcker, barnfilmer, reklamer och i ett enkelt möte med en vän där vi berättar om gårdagens roliga händelse. Vi behöver berättandet för vi finner tröst i dess gemenskap och det ger oss en förståelse för varandra. Det formar oss till bättre, mer empatiska och mognare människor. Tillsammans genom att berätta skapar vi ett samhälle fyllt med gemenskap och ett samhälle där alla ses som likvärdiga individer och där allas röst är hörd. 

Tilde Grönvik